Lekstuga

Härom dagen skrev Mikael Björk om en period i sitt liv då han spelade mycket tv-spel. Han beskrev hur han blev totalt uppslukad av och fokuserad på spelet. Samma känsla som faktiskt kan infinna sig i samband med löpning.

Jag betraktar Järvafältet med alla dess stigar, vägar, sjöar och små bergsknallar som min lekstuga. Nästan när jag vill kan jag ge mig ut och springa hur långt (eller kort) jag känner för. Ibland känns det faktiskt som att vara mitt i ett spel. Om du någon gång spelat t.ex. "Myst" eller "Riven" så vet du vilken typ av spel jag föreställer mig att jag är mitt i. Inget våld och inga vapen, utan snarare mystiska platser och gåtor att lösa. Tempot växlar med terrängen.

Eftersom det är en lek finns inga krav på hastighet eller sträcka och vägen är sällan förutbestämd. Ibland hittar jag nya stigar och undersöker vart de leder. Jag kan välja de allra knixigaste stigarna med de högsta rötterna för att emellanåt växla till en sträcka på grusväg eller hage. Tillvaron blir ganska så bekymmersfri och allt är bara lek, lek, lek. Hittar gör jag hyfsat, tillräckligt för att inte vara orolig för att komma vilse.

Idag har jag haft ett sådant pass och nu när jag kommit hem blir jag bjuden på ljuvligt god spaghetti med köttfärssås och en ljummen, nygräddad äppelkaka med vaniljsås!