fredag 24 september 2010

Innan jag dör...

Det finns så många olika sätt att se på livet och det är högst intressant att få ta del av andra människors tankar och reflektioner. Det får mig att ifrågasätta mina egna. Samtidigt som jag får veta mer om någon annan, lär jag känna mig själv bättre. MarathonMia har nämnt just detta flera gånger i sin blogg. Igår hade jag förmånen att få luncha med henne och Ingmarie. Vi kom att prata om mål och utmaningar. Det är svårt att undvika det ämnet när dessa tjejer är inblandade och jag skulle nog säga att vi inte ens försöker.

För ett par veckor sedan åt jag en mycket trevlig middag med Laila som jag lärde känna lite grann i Chamonix. Hon var på tillfälligt besök i Stockholm och vi tog chansen att ses. Föga förvånande kom vi in på samma ämne: mål och utmaningar. Laila pratade om sin "100-saker-att-göra-innan-jag-dör"-lista som tenderade att bli väldigt lång, längre än 100 punkter. På hennes lista fanns det många spännande äventyr. Jag satt förmodligen med halvöppen mun och tefatsstora ögon just när hon nämnde detta. I mitt liv finns nämligen ingen sådan lista... Och jag har funderat mycket på det sedan dess. Men min hjärna kan inte åstadkomma någon lista. Inte ens en liten kort på tre punkter.

Jag tog upp ämnet igår med Mia och Ingmarie. Hade de möjligtvis några "innan-jag-dör"-listor, ville jag veta. Det visade sig att inget fanns nedskrivet direkt, men de kunde komma på saker som skulle kunna hamna där. Hur stark drivkraft det här är glömde jag att ta reda på (Laila: vi måste snart äta middag ihop igen och prata vidare!) men säkert har det en viss betydelse för att få saker att hända. Om mina egna mål inte platsar på en "innan-jag-dör"-lista, är de mindre betydelsefulla då? Eller är det bara ett annat sätta att tänka? Helt ärligt kan jag säga att om jag dör i eftermiddag så skulle jag känna mig mycket nöjd med mitt liv och inte sörja att jag inte hann göra allt jag ville eller planerat för. Jag har en tendens att gilla läget, precis som underrubiken på den här bloggen, och anpassa mig till situationen. Om det är bra eller dåligt är jag väldigt osäker på.

10 kommentarer:

Ingmarie sa...

Jag tror det är enormt bra och jag önskar jag kunde vara mer så. Allt för ofta lever jag (och säkert många andra) framåt eller bakåt i tiden och eftersträvar hela tiden "mer" och "bättre". Det är lätt hänt att man glömmer bort "nu". Men övning ger färdighet och nu för tiden är min "vill göra lista" betydligt kortare än vad den var för bara några år sedan. (Trots att jag inte gjort allt jag velat)Jag tror med att det är ganska unikt att kunna tänka så som du men eftersom jag vet att du är väldigt unik så är jag egentligen inte förvånad. :-)

Mikael Björk sa...

Jag har inte nån sån lista och inte nåt sånt behov. Vad jag vet. Däremot upptäcker jag hela tiden nya saker jag vill göra. Till exempel hade jag ingen aning för ett år sen att jag ville springa i de Österrikiska alperna. Men det kom jag på i våras att jag ville - och då gjorde jag det. Vilket jag nu är väldigt nöjd med att jag har gjort. Och inte skulle vilja vara utan.

annelie sa...

De listorna förutsätter att man räknar med att leva tillräckligt länge. Det finns en risk att man skjuter upp 'livet', "äsch då, det finns gott om tid, jag ska leva i sommar/nästa år/när det här projektet på jobbet är avslutat/när jag gått i pension/mm". Men Livet är det som händer Nu, när man äter frukost med sin morgontrötta sambo, trängs med folk på tunnelbanan, bär ut soporna, håller upp dörren för en okänd person eller skriver sitt hundrade email på jobbet.

Jag har hört att det ligger i den mänskliga naturen att planera, tänka framåt, fundera över konsekvenser och Göra Val. Dra lärdom av historien, bli lite klokare, göra lite annorlunda nästan gång.

Jag kan ibland sväva iväg alldeles för mycket 'i framtiden', planera och fundera. Samtidigt kan jag ibland blir lite väl 'här och nu' och bara ägna mig åt de roligaste sakerna. Någonstans hittar man väl en balans, där man kan 'njuta av vardagen'. (Liksom, visst finns det roligare saker att göra än att städa, men med lite skön musik blir det betydligt roligare. Och så får man njuta av resultatet sen.)

Liknande är det väl med träning för stora utmaningar. Det är förhoppningsvis inte *enbart* tanken på målet som får den tränande att "härda ut" även om passen ofta ligger strax utanför den egna förmågan. På din egen beskrivning av t ex backpasset i Väsjöbacken har jag svårt att tänka mig att du led dig igenom passet enbart med tanken "utmb, utmb, utmb" som drivkraft.

Anna sa...

Att leva här och nu måste vara underbart. Att få ta tillvara på stunden istället för att jaga framtiden. Jag tycker själv att det är enormt svårt och får säga åt mig själv att njuta av stunden för annars glömmer jag bort det i jakten på "det andra". Att ha en lista är bra tror jag. Jag har en lista även om den inte är full. Vissa dagar är tråkigare än andra. Jag har svårt för vardagen och att uppskatta den. Ibland behöver man öppna upp dokumentet med den där listan för att inse att ingenting är för evigt och framförallt att det är upp till mig om jag vill förändra min tillvaro och uppfylla mina mål och drömmar.

anneliten sa...

Nä, ingen lista för mig. Vill liksom inte bocka av livet i en "been there, done that"-känsla... Svårt att förklara men det blir för uppstyrt. Jag kan inte heller svara på frågan var jag vill vara (karriärmässigt) om fem år. Den frågan får jag ibland, nämligen. Tänker att livet gärna får överraska.

bureborn sa...

Jag vill gärna välja mitt eget liv. Mitt eget nu. Min vardag. Inte känna att det styrs av andra, av måsten, av konventioner, av situationer över vilka jag inte har någon kontroll. Alltså är jag rätt dålig på att gilla läget.

Jesper Scheutz sa...

Hmm jag sällar mig till skaran av människor som vill vara nöjd med livet när min tid är till ända.

Jag kan inte säga att jag har en lista som jag måste pricka av för att nå denna visshet. Jag vill mer vara sann och ärlig mot mig själv och ha varit till glädje och tröst för mina medmänniskor.

Har jag lyckats med detta en gång och med en människa jag mött är jag nöjd. Men även jag brottas med otillräcklighet varje dag.

Att ha förmågan att möta människor och deras tankar är stort. Att lära känna sig själv genom detta är större.

Tack för en trevlig blogg och mycket tänkvärda ord.

Peace Love och Löparskor!

Anonym sa...

Vilken intressant läsning, både Camilla och alla kommentarer! Att leva här och nu handlar väl mycket om att våga släppa kontrollen?! En klok person sade till mig en gång: Anna, sluta planera - livet pågår i livesändning... Jösses vad det är svårt för mig att tänka så, jag som har hela mitt liv fullt med listor: packlistor, att-göra-listor, glöm-ej-listor, inhandlingslistor!
"Innan jag dör-lista" har jag ingen, mest för att en sådan skulle skrämmer mig lite. TACK för bra pass idag, kära Camilla! Kram Anna W

Camilla sa...

Samtliga ovanstående: Vilka fantastiska, tänkvärda och personliga kommentarer ni lämnat här! Stort tack! Jag tror att livskvalité är det vi alla söker. Trots allt är vi ganska lika, men de små nyansskillnaderna i t.ex. "lista"-frågan är otroligt spännande!

Anonym sa...

Jag har inte heller någon sådan lista. Punkterna på den finns nog ändå, men dom dyker nog upp en och en. När man jobbat för och uppnått ett mål så går man vidare och hittar på ett nytt. Hade UTMB inte bantats ner i år så hade jag nogvarit på väg mot något nytt igen, men just nu vet jag inte, har spanat lite smått efter alternativ om jag ej får startplats nästa år, men får jag startplats så kör jag på det, samt lite olika mindre mål fram till dess, förstås. Närmast att bygga upp formen igen för ultraintervallerna 13 november. Räknar med att få köra dem ensamen (ultralöpning är stendött i Luleå) men då kan jag å andra sidan välja bana själv, så då har jag förmånen att få välja en bana som både är lite omväxlande kuperad och helt befriad från asfalt. Inte snabbast tänkbara banval, men jag är ju ute efter att ha roligt och må bra, ingenting annat. =)

Men någon lista har jag inte utan hoppar mer från tuva till tuva när det dyker upp någonting intressant.

/ Niklas G