Nedräkning

2 dagar kvar till Holaveden Ultra. Det ser ut att bli en solig dag i skogarna kring Småland/Östergötland.

Som personlig tränare och gruppträningsinstruktör är det svårt att få den optimala uppladdningen, men jag gör så gott jag kan. Jag kör det som står på schemat i jobbet, det vill säga löpning med kund och cykelklass idag och löpning med kund och SatsCorePuls imorgon. Cykelklassen på kvällen blir jag tvungen att avstå för att hinna resa ner. Så är det bara att äta vettigt och sova gott.

Marknadsföring

Idag har jag funderat över hur olika lopp profilerar och marknadsför sig själva på t.ex. webben. Själv springer jag under oktober bl.a. Markusloppet som arrangören presenterar med följande text på hemsidan : " Om du har överskottsenergi, är sugen på en rejäl utmaning eller bara vill göra något utöver ett marathon - då är detta loppet för dig! Loppet startar vid Skryllegården utanför Lund, går längs Skåneleden ner till Genarp och tillbaks. Totalt blir det 50km längs stigar, löpsspår, grusvägar och asfalt. Backar och lera utlovas!" Detta tilltalade mig redan förra året -jag anmälde mig och sprang. Det var hur trevligt som helst och den enda besvikelsen var väl det torra vädret som gjorde att det messta av den utlovade leran uteblev. På grund av en begränsad funktionärsstab tar det här loppet emot max 40 deltagare. I år är det fullt och med väntelista därtill.

Ett lopp där arrangören ser till att skapa besvärligheter om de inte radan finns naturligt på banan är Tjurruset . Om banan finns följande att läsa på hemsidan: "Banan är tuff med mycket backar och stundtals svår terräng med stenar och rötter samt passager genom kärr." För några år sedan fanns det till och med en stor snöhög som skulle passeras. Om du sprungit i lös snö så vet du hur besvärligt det kan vara! Bakom Tjurruset finns större ekonomiska resurser än på Markusloppet och den på hemsidan möts du av t.ex. denna bild, som förmodligen säger en hel del om loppet:

I år slår Tjurruset deltagarrekord med 5500 deltagare. De flesta är föga förvånande män, men en sökning på klass "10 km damer" ger 1000 träffar. Många tjejer tilltalas uppenbarligen av en sådan här utmaning.

Stockholm Marathon har en stor, stark organisation, tradition och en snygg hemsida. Där möts du av t.ex. denna bild:

Att genomföra ett marathon och kunna njuta av målgången inne på Stockholm Stadion efter att ha blivit framhejad av publiken längs gatorna i huvudstaden, det är grejer det! Och det ställs inga krav på hypermodern löparutrustning, glädjen är i fokus. En väldigt liten del av Sveriges befolkning springer någon gång i sitt liv ett marathon och de som gör det har all rätt att känna sig stolta, tycker jag.

Men i morse blev jag lite fundersam när jag via en annan träningsbloggare hamnade på Topploppets hemsida. På hemsidan och på flygblad möts du av:

Och på hemsidan lyder en del av presentationen:" Vi värmer upp tillsammans med stjärnor på scen, och vi springer i idylliska Hagaparken till rytmen och tonerna av fantastisk musik. Under loppet överraskas du av diverse pepp och glädje i alla dess former. Och när du sprungit klart bjuder vi självklart på det lilla extra lustfyllda i form av en goodiebag fylld med glädje och inspiration – som räcker länge." Om det här är ett sätt att få unga, modemedvetna tjejer ut i löpspåret så fyller det väl en viss funktion. Men jag hoppas innerligt att ingen tror att det är såhär vi bör se ut efter en väl genomförd prestation på 5 eller 10 km löpning. Låt oss tro att åtminstone några av deltagarna fastnat för löpning som motionsform och inser att det finns en poäng med att ta i, satsa och bli trött. Inte bara komma till ett lopp för att få goodie-bag, picnic och att vara snygg.

För ett par år sedan lyssnade jag på en av Rune Larssons föreläsningar. Där berättade han om hur han som barn tillsammans med sin pappa bevittnat ett lopp ute i skogen där en svettig, snorig finländare med vild blick rusat in i mål och tagit hem en seger med bred marginal. Lille Rune blev nästintill rädd vid åsynen av den frustande, kämpande finländaren. En lång stund senare kom första svenska deltagaren prydligt löpande in i målfållan. Han fick veta av sin pappa att det krävdes mod att bli svettig och snorig för att ta hem en seger. Den som främst tänker på att se elegant ut i målgången kommer aldrig att vinna några lopp...

Sport att se på

Det är fantastiskt roligt att själv utöva sport, speciellt terränglöpning eller landsvägscykling om du frågar mig. Men så finns det även sport som är rolig från åskådarplats. Min favorit är, kanske något otippat, speedway. Faktum är att det funkar att se på tv också. Men allra, allra helst vill jag vara på plats. Vilket inträffar högst någon enstaka gång per år.

Gammal Motalabo som jag är måste jag naturligtvis hålla på Piraterna som imorgon och på onsdag möter Lejonen (Gislaved) i elitseriens semifinal. Canal + sänder från Biltema Arena imorgon, så jag skyndar hem från jobbet och placerar mig för ovanlighetens skull i tv-soffan. Lejonen är regerande svenska mästare, så detta kan bli en tuff fight! Hjälp mig hålla tummarna för Piraterna!

Lekstuga

Härom dagen skrev Mikael Björk om en period i sitt liv då han spelade mycket tv-spel. Han beskrev hur han blev totalt uppslukad av och fokuserad på spelet. Samma känsla som faktiskt kan infinna sig i samband med löpning.

Jag betraktar Järvafältet med alla dess stigar, vägar, sjöar och små bergsknallar som min lekstuga. Nästan när jag vill kan jag ge mig ut och springa hur långt (eller kort) jag känner för. Ibland känns det faktiskt som att vara mitt i ett spel. Om du någon gång spelat t.ex. "Myst" eller "Riven" så vet du vilken typ av spel jag föreställer mig att jag är mitt i. Inget våld och inga vapen, utan snarare mystiska platser och gåtor att lösa. Tempot växlar med terrängen.

Eftersom det är en lek finns inga krav på hastighet eller sträcka och vägen är sällan förutbestämd. Ibland hittar jag nya stigar och undersöker vart de leder. Jag kan välja de allra knixigaste stigarna med de högsta rötterna för att emellanåt växla till en sträcka på grusväg eller hage. Tillvaron blir ganska så bekymmersfri och allt är bara lek, lek, lek. Hittar gör jag hyfsat, tillräckligt för att inte vara orolig för att komma vilse.

Idag har jag haft ett sådant pass och nu när jag kommit hem blir jag bjuden på ljuvligt god spaghetti med köttfärssås och en ljummen, nygräddad äppelkaka med vaniljsås!

Ful och funktionell

Hösten är redan här och snart står vintern för dörren. Om du tillhör den skara som vill sporta utomhus oavsett väder så har jag ett litet utrustningstips. Inför min satsning på Ultra Trail du Mont Blanc tittade och frågade jag runt efter väldigt mycket funktionella plagg och prylar. Några saker hamnade förstås i min ägo och några av dem funkade bra, andra inte. Det absolut bästa köpet jag gjorde var mina skor, som jag redan lovordat flera gånger här. Tvåa på topplistan kommer denna:




Det är en underställströja i merinoull från norska Aklima. I Sverige hittar du den bl.a. på addnature och jag upptäckte nyligen att den kommit i en polokrage-variant, både med och utan zip.

Merinoull kliar inte och värmer även om det blir blött. När Ultra Trail du Mont Blanc avbrutits (p.g.a. dåligt väder som gjorde banan farlig) och vi i regnet, efter 21 km löpning stod och väntade på tåget tillbaka till Chamonix behövde jag bara dra en tunn jacka utanpå denna och kunde tillhöra en av de få löpare som inte behövde frysa. Igår sprang jag i den i 20-gradig värme och solsken och den blev genomblöt men inte tung och jag frös inte efter den löpturen heller.

En annan fördel är att den inte luktar illa av svett. Jag har använt den säkert 10-15 ggr under löpning men bara tvättat den en enda gång. Allt som behövs är att torka och vädra den, så blir den som ny igen! Den är dessutom lite bättre på att hålla formen än en vanlig slätstickad ullunderställströja. Observera att jag inte på något vis blivit sponsrad för att tala om det här. Det är mina egna, sanna åsikter direkt från hjärtat. Jag tycker att den är så bra att jag inte vill undanhålla dig mina positiva erfarenheter.

Innan jag dör...

Det finns så många olika sätt att se på livet och det är högst intressant att få ta del av andra människors tankar och reflektioner. Det får mig att ifrågasätta mina egna. Samtidigt som jag får veta mer om någon annan, lär jag känna mig själv bättre. MarathonMia har nämnt just detta flera gånger i sin blogg. Igår hade jag förmånen att få luncha med henne och Ingmarie. Vi kom att prata om mål och utmaningar. Det är svårt att undvika det ämnet när dessa tjejer är inblandade och jag skulle nog säga att vi inte ens försöker.

För ett par veckor sedan åt jag en mycket trevlig middag med Laila som jag lärde känna lite grann i Chamonix. Hon var på tillfälligt besök i Stockholm och vi tog chansen att ses. Föga förvånande kom vi in på samma ämne: mål och utmaningar. Laila pratade om sin "100-saker-att-göra-innan-jag-dör"-lista som tenderade att bli väldigt lång, längre än 100 punkter. På hennes lista fanns det många spännande äventyr. Jag satt förmodligen med halvöppen mun och tefatsstora ögon just när hon nämnde detta. I mitt liv finns nämligen ingen sådan lista... Och jag har funderat mycket på det sedan dess. Men min hjärna kan inte åstadkomma någon lista. Inte ens en liten kort på tre punkter.

Jag tog upp ämnet igår med Mia och Ingmarie. Hade de möjligtvis några "innan-jag-dör"-listor, ville jag veta. Det visade sig att inget fanns nedskrivet direkt, men de kunde komma på saker som skulle kunna hamna där. Hur stark drivkraft det här är glömde jag att ta reda på (Laila: vi måste snart äta middag ihop igen och prata vidare!) men säkert har det en viss betydelse för att få saker att hända. Om mina egna mål inte platsar på en "innan-jag-dör"-lista, är de mindre betydelsefulla då? Eller är det bara ett annat sätta att tänka? Helt ärligt kan jag säga att om jag dör i eftermiddag så skulle jag känna mig mycket nöjd med mitt liv och inte sörja att jag inte hann göra allt jag ville eller planerat för. Jag har en tendens att gilla läget, precis som underrubiken på den här bloggen, och anpassa mig till situationen. Om det är bra eller dåligt är jag väldigt osäker på.

Den djupa skogen

Det finns en hel del lopp i Sverige som är längre än ett marathon (d.v.s. >42195 meter). Under helgen som gick sprangs Uppsala Monster Tur, där det tävlades på sträckorna 50 repektive 100 km. Så finns det ultralopp på tid, där deltagarna springer under t.ex. 12 timmar på en kortare bana, ofta platt. Uppsala-loppet har jag provat, men aldrig något tidslopp.

De lopp som lockar mig mest är de som går i terräng. Gärna med ett inslag av "äventyr", enligt min definition på ordet: risk att springa fel, få vätskekontroller och minimalt med publik (Lidingöloppet går bort -det är på tok för mycket folk och alltför "oäventyrligt" för att jag ska trivas). Alldeles nyligen fick jag nys om ett sådant lopp och det bästa med det är att jag har möjlighet att springa det! Igår anmälde jag mig till Holavden Ultra som går den 2/10 mellan Gränna och Tranås. 55 kilometer varierad terräng längs en vandringsled utlovas. När jag googlade "Holaveden" fann jag följande text som beskrev Holavedens Urskog:

"Skogen i reservatet består av 200-250 år gamla tallar och enstaka äldre granar. De största träden har en diameter på 80 centimeter. I området finns gamla stubbar som tyder på tidigare avverkning. Benämningen urskog är därför inte helt riktig, men träden är mycket äldre än vad som är normalt i dagens skogar.

Den täta skogen och den torra, steniga marken gör att floran är mycket fattig. Här växer ris av ljung, lingon och mjölon, örter som linnéa, tallört och ekorrbär, samt ormbunksväxter som stensöta, ekbräken och revlummer. I området häckar flera hackspettar och andra fåglar som senare övertar hackspettarnas bohål. Arter som har observerats är bland annat spillkråka, gröngöling, pärluggla, korsnäbb och trädkrypare."

Visserligen är detta bara en liten del av hela Holaveden (som förresten betyder "den djupa skogen"), men om resten av skogen bara liknar detta litegrann så känns det värt att åka dit och njuta av loppet och leden.

Just detta är inte urskog, men ändå... Foto:Sara Ringström

Fyra helger i rad finns det chans till roliga terränglopp för min del. Helgen efter följer SUM, Sörmland Ultramarathon, 50 km, sedan Tjurruset 10 km och Markusloppet 50 km. Springer jag alla fyra blir det sammanlagt 165 km terränglopp i oktober. Kanske en hyfsad kompensation för 166 missade kilometer i alperna?

Läget är ostabilt

Vi människor är komplicerade varelser. Precis som de flesta djur är vi mobila, med allt vad det innebär av skelett, muskler, nervsignaler och annat. En mycket genomtänkt konstruktion gör att vi kan gå omkring och utföra diverse små och stora rörelser. Kroppen är byggd för rörelse, vi mår direkt dåligt av att vara stilla för mycket.

Varje rörelse vi gör borde ha sin början i den fantastiskt stabila konstruktionen kring bål, bäcken och skuldror. Här finns muskler som spänns utan att skapa någon direkt rörelse, men som bildar en plattform att hämta kraft ifrån så att t.ex. armar och ben kan arbeta optimalt utan att överbelasta våra leder. Tänk dig att du står på en skateboard och ska skjuta dig bort från en vägg genom att putta dig från den med händerna. Om väggen är stabil kommer du att få bra skjuts och rulla en lång bit ifrån den. Men om väggen är ostabil och tunn kommer den att ge vika och både du själv och väggen kommer att påverkas av kraften när du skjuter ifrån. Du kommer inte iväg lika långt.

Våra stabiliserande muskler är som en stadig vägg som kan ge oss kraft i rörelserna om de aktiveras rätt och är starka. Men många av oss är som den ostabila väggen på ett eller flera ställen i kroppen och när vi utför rörelser så sliter vi därför i onödan på vår konstruktion, istället för att hämta kraft och kanske till och med stärka den.

I mitt ganska så stora bibliotek av idrottsböcker (de fyller gott och väl en flyttkartong) finns bland annat denna bok, som exemplet med skateboarden är hämtat från:

Total Stabilitetsträning av Joanne Elphinston. Sisu idrottsböcker.

Det är fascinerande att få ta del av Joannes och andras erfarenheter inom detta ämne. Jag älskar att läsa om exempel från verkligheten och det finns gott om sådana i den här boken. Efter att ha plöjt igenom den i början på veckan hittar jag massor av brister i teknik och hållning, både hos mig själv och andra. En snabb blick in på gårdagens Core-klass på Sats Sollentuna räckte för att förstå varför så många har ont i rygg och nacke. De som har klivit in på en sådan klass har säkerligen insett sitt behov av att stärka kroppen, men så mycket snabbare de skulle få resultat om de arbetade på ett mer korrekt sätt med sina kroppar. Problemet är att så många av oss lärt kroppen ett felaktigt rörelsemönster eller helt enkelt suttit stilla så mycket att vi tappat uppfattningen om vad som är "rätt" sätt att röra oss.

Det finns så mycket som fascinerar mig när det gäller kroppen. Just nu önskar jag att jag kunde ännu mer om stabilitetsträning. Kanske borde jag bli naprapat eller sjukgymnast...?

Online igen!

Jippi! Nu fungerar åter internet hemma hos oss!

Eftersom jag inte är någon kvällsmänniska och endast undantagsvis går och lägger mig efter klockan 22 så blir det inget långt inlägg ikväll. Men jag hinner meddela att jag mår bra (om nu någon hunnit sakna mig och undra...) och min kropp sjuder av träningslust i det grå och regniga höstvädret. Imorgon blir det till att stiga upp i ottan och skaffa ny lera under skosulorna!

Internetfria dagar...

Tillgång till internet känns som en självklarhet nuförtiden. När vi upptäckte att modemet hemma havererat och att det skulle komma ett nytt först under tisdag eller onsdag i nästa vecka uppstod lätt panik. Just nu är det bara att gilla läget och skratta åt hur internetberoende vi blivit. Som tur är har Jörgen ett mobilt bredband via jobbet, fungerande om än en smula segt. Det möjliggör i alla fall detta inlägg med önskan om en trevlig helg till alla som läser detta!

Vilken dag!

Efter en smarrig frukost med mycket kaffe var det bokstavligen dags att trampa igång denna späckade torsdag. Min gamla trotjänare till cykel, den treväxlade Puch från -81, tog mig till Sats Sollentuna och dagens första kund. En timmes konditionspass för henne som blev svettigt och effektivt, om än inte lika roligt som dansaerobics.

Mellanmål för mig med nybakt surdegsfralla från Balders Bröd i Sollentuna centrum. En krispig gyllenbrun skorpa och ett segt innandöme gjorde sig verkligen bra tillsammans med ekologiskt jordnötssmör! Bra bränsle för en cykeltur in till city och Sats Odenplan. Jag räknade till inte mindre än tre regnskurar under cykelturen in till city och bitvis möttes jag även av en hård motvind som gjorde att det regnade på tvären, d.v.s. rakt in i ansiktet.

Tanken var att ta med min löpadept Helena ut på en runda, som blivit något av en torsdagstradition. MEN idag blev vi "wild and crazy" och hoppade in på ett aerobicspass! Det var ett baspass, vilket var tur. För mig var det klurigt nog att kunna gå åt samma håll som de andra deltagarna och jag satte långt ifrån alla stegkombinationer. I ärlighetens namn var det nog inte ens hälften som jag lyckades göra rätt. Roligt var det i alla fall. Min uppmärksamhet på instruktören och mina egna armar och ben gjorde att jag inte ens märkte att flera kollegor stod utanför de stora glasfönstren och lät sig kungligt roas av mina klumpigheter.

Så laddade både Helena och jag om för ett lunchpass i cykelsalen. Detta 45-minuterspass på torsdag lunch har jag instruerat i två år och det är en fantastiskt klass på många sätt. Det är stört omöjligt att förutspå hur många deltagare som kommer. Torsdagar är den sämsta träningsdagen, sett till antalet besökare på träningscentren. Ibland kommer 5 och ibland kommer 35. Entusiasmen och energinivån kan variera enormt från vecka till vecka. Idag glömde jag räkna antalet deltagare, men det var 25-30 st, uppskattningsvis. De hade gott om energi och detta inspirerade mig att ta i lite extra!

Snabb (för snabb) lunch och så nästa PT-kund som jag lovat ge övningar för ett bättre löpsteg. Det blev rörlighet, löpskolning och koordinationsövningar. Mycket skratt under tiden och ett effektivt teknikpass i slutändan.

Cykeldags igen, den här gången på gamla trotjänaren tillbaka till Sats Sollentuna. Mindre vind den här gången, men samma antal regnskurar.

Kund i Sollentuna. Det blev ett hårda styrke-intervaller i bästa Tabata-stil (ska skriva mer om Tabata imorgon) innan jag rusade vidare mot pendeltåget. Hamnade förstås mitt i efter-jobbet-rusningen och fick klämma mig in på tunnelbanan vid centralen och på bussen från Slussen. Slutstation för min del: Sickla Allé och en kort promenad upp till toppen av Hammarbybacken. Idag var det dags för ännu en upplaga av Rogers Bergstävling som går av stapeln tre gånger per år. Sex gånger skall Hammarbybacken besegras, förutom att du behöver ta dig till toppen för själva registreringen, och den totala sträckan att löpa blir ca 10,45 km. Tävlingen är enkel, charmig och helt gratis. 23 löpare kom till start.

Väskinlämningen på Rogers Bergstävling. Notera den vackra regnbågen i bakgrunden.

Efter alla mina backträningspass under sommaren hade jag förväntningarna högt ställda på min egen prestation i denna tävling. Tji fick jag! Första varvet kändes extremt tungt och det var då det slog mig att kettlebellsträningen i förrgår hade fått benen att stelna till samt att aerobics och cykelträning samma dag kanske inte var den optimala uppladdningen inför den här utmaningen. Som tur var gick andra varvet något lättare, tredje ännu bättre och så vidare... Men efter fem varv var det ju över och hur många som orkat fortsätta varv efter varv när mörkret föll räknades inte. Men jag lovar att jag hade varit en av dem, trots att jag knappast kunde sprungit snabbare under de fem varv som tävlingen pågick. Roligt var det i alla fall, precis som förmiddagens aerobics.

Dagens sista fysiska aktivitet blev cykelturen hem från Sollentuna Centrum, där trotjänaren stod kvar. En lätt frusen kropp blev återigen varm och svettig och nu återstår bara en dusch innan det är dags att krypa till kojs och sluta ögonen.

En späckad torsdag

Inatt har jag kunnat lyssna till regnet och åskan från min trygga, varma plats hemma i sängen. Framåt morgonkvisten lade jag även märke till hur vattnet i bäcken som passerar sovrumsfönstret börjat porla igen. Det betyder oftast att det regnat en hel del senaste dagen (eller dagarna). En dos oväder hör liksom hösten till, så allt är i sin ordning.

Den här torsdagen kommer att bli fantastiskt rolig! Jag har massor att göra, samtliga aktiviteter är träningsrelaterade. Jag kommer att somna mycket gott ikväll efteratt ha sprungit, cyklat och styrketränat mer eller mindre hela dagen. Eventuellt kommer jag att ha åkt lite pendeltåg också. Egentligen är det "en vanlig dag på jobbet" för mig, men kryddat med en utmaning framåt kvällen. Fullständigt övertygad är jag om att det kommer att finnas extraenergi kvar att berätta om dagen här på bloggen innan jag kramar kudden.

Mat, mat, mat

Mat är något som vi alla behöver. Jag är ute och föreläser om kost ibland och det väcker alltid heta diskussioner och mycket känslor. Åhörarna ställer fem gånger så många frågor när ämnet är kost jämfört med om jag pratar motivation.

Det går trender i kost, precis som i klädmode, inredning och bilar. Vi påverkas utan att ibland vara helt och fullt medvetna om det. På åttiotalet fans en trend där vi undvek allt fett. Idag är trenden snarare att undvika kolhydrater. Vi har samma konstruktion på kroppen som för tiotusentals år sedan och ingen av dessa trender tycks ha hejdat den kostrelaterade ohälsa som finns i västvärlden idag.

Vi äter för mycket, vi rör oss för lite och så tillbringar vi massor av kraft och energi på att försöka bli smalare och friskare emellanåt. Och misslyckas ofta eftersom vi tenderar att tänka kortsiktigt. Antingen äter vi helt ohejdat precis vad vi vill i enorma mängder eller så kämpar vi febrilt för att gå ner i vikt. Hälften av alla svenska kvinnor försöker just nu gå ner i vikt!

Den mat du äter under din livstid motsvarar ett fullastat godståg, cirka 50 ton. Tanken är svindlande: att alla dessa livsmedel ska passera genom din kropp. Tuggas, brytas ned, transporteras runt i blodet... Vad har du lastat i ditt godståg?

Kroppen är en fantastisk överlevnadsmaskin och den tål att misshandlas ganska rejält när det gäller bränsletillförsel. Den tar vad den får och gör vad den kan för att fortsätta framåt, även om det går lite knackigt emellanåt. Periodvis kan den överleva de mest märkliga svält- eller övergödningsdieter och i slutändan under bättre tider faktiskt reparera sig själv och må bra igen.

Jag glömmer aldrig när en av mina personlig tränar-kollegor uttryckte sin frustration över näringsrekommendationer och kostråd: "Det är ju skitsvårt och typ helt omöjligt att veta vad en enskild individ mår bäst av att äta!" utbrast han. Sant. Om vi skulle ta reda på vad just din kropp mår allra bäst av skulle du få leva under ständig övervakning i ett labratorium. Låter det skoj? Inte så värst.

Min filosofi är att det funkar att äta det mesta. Med lugn och ro kring måltiden, variation och råvaror med kvalité kan det inte bli fel. Jag tror att många metoder och dieter upplevs som positiva av två skäl:

Dels skapar du en ritual kring måltiden och uppmärksammar den på ett annorlunda sätt än i ett "slentrianätande". Du tar dig kanske mera tid att äta och att förbereda din mat.

Du får ofta i dig färre kalorier än innan, när du plötsligt börjar kontrollera ditt ätande. Du får ju inte äta hur som helst längre och väljer med omsorg vad du lägger på tallriken, vilket gör att "småätandet" försvinner.

Det här skulle vara fullt genomförbart och leda till positiva förändringar även med våra svenska näringsrekommendationer. Det behövs inte någon speciell "metod", tror jag. Jag tar bestämt avstånd från allt som heter metoder, dieter eller kurer. I längden fungerar det sällan. Det bästa vi kan göra för våra kroppar är att verkligen njuta av maten. Tugga varje tugga 20 ggr nästa gång du äter och njut av smaksensationen!

Ät och var glad! Kanke en bit tårta när det är fest? Foto: Sara Ringström

Ultraintervaller

Den 13/11 kan du vara med på en ganska galen grej, oavsett var i världen du befinner dig. Det handlar om löpning, åtta mil på ett dygn. Krister, som tagit initiativet till detta skriver: "Planerar in en inofficiell ultraintervalltävling den 13:e november, 8x10 km med första start 06:00, därefter 09:00, 12:00 osv. Alla kan vara med oavsett plats och springa valfritt antal 10km-lopp. Enda kravet är att resultatet ska laddas upp till Funbeat/Facebook/Jogg för att verifieras. Mer info senare, men ni kan markera 13:e november i almanackan".

Jag har självklart planerat in det här i min kalender. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att studsa ut på första milen med lätta ben för att sedan gräma mig alltmer inför varje runda ända fram till nummer åtta, mitt i natten. Just nu funderar jag på vilket som är den största utmaningen av dessa två alternativ: 1. att få ihop ett stort gäng för att gemensamt genomföra detta eller 2. att helt på egen hand, hemifrån klara det här dygnet.

Träningsdagbok

"Det finns inga misslyckanden, bara resultat av dina insatser". Ofta är det till stor hjälp att veta vilka insatserna varit om du önskar påverka dina resultat, inte minst när det gäller träningen. Det är bra att ha ett träningsprogram eller en plan att följa på vägen mot ditt mål. Men lika viktigt är att kunna utvärdera och ta lärdom av dina tidigare insatser. Därför är en träningsdagbok ett ovärderligt hjälpmedel. Dessutom kan den höja motivationen rejält om du någon gång på väg mot målet skulle känna att den sviktar.

Det finns flera sätt att föra träningsdagbok. Min allra första sådana var ett helt vanligt, randigt A4-papper som jag vårdade ömt och aldrig visade för någon. På det papperet hade jag antecknat min vikt och dagens aktivitet. Jag var 16 år och gick första året på gymnasiet. Min intention var att skaffa en snygg kropp till sommaren. Snacka om yttre motivation, d.v.s. att jag inte genomförde träningen för att jag tyckte om att röra på mig utan enbart för att bli "snygg". Och i mina ögon var kroppsvikten ett mått på detta. Ju mindre desto bättre.

Senare har andra träningsdagböcker, både köpta och egenkomponerade, kommit och gått. Eftersom jag inte är så mycket för att samla på mig saker har de flesta till slut hamnat i sopkorgen i takt med att mina träningsmål ändrats. När jag tränade för mitt första marathon skrev jag ut träningsprogrammet från marathon.se och markerade mina genomförda träningspass med överstrykningspenna. Det kändes väldigt motiverande att se hur jag steg för steg tagit mig genom programmet.

Senaste 1½ åren har min träningsdagbok funnits på webben. Där finns flera sajter att använda, många är riktigt bra. Jag håller till på Funbeat, där kan du bokföra dina träningspass, få förslag på träningsrundor och tävlingar samt skriva meddelanden till andra medlemmar och delta i diskussionsgrupper på deras forum. Det går att få fram en hel massa statistik som ger överblick över träningen. Bland annat får jag veta att min träning de senaste 60 dagarna bestått till 46% av terränglöpning. Efter denna lördag kommer den procentsatsen att ha ökat något. Jag är nämligen grymt sugen på att ge mig av ut i skogen idag.

Funbeat-loggan. Finns även att beställa som t-shirt på sajten.

Överkörd av en ångvält

Träningsvärk. Den stumma, stramande känslan som kommer efter att kroppen blivit utsatt för annorlunda och oftast tyngre fysisk belastning än den är van vid. De flesta som tränar brukar ha någon sorts hatkärlek till den, så även jag.

Igår var det dags att för första gången på länge släppa loss i gymmet och leka med kettlebells, lådor, medicinbollar och annat skoj. Jag gjorde ett tappert försök att genomföra ett Crossfit-pass eftersom jag gillar utmaningar som ställer krav på styrka, uthållighet och explosivitet på en och samma gång. Efter att ha slitit, stånkat och svettats i nästan en timme blev jag alldeles matt. Men samtidigt glad och nöjd (och hungrig!). Under natten kommer "belöningen" i form av en rejäl träningsvärk. Förmodligen kulminerar den först under morgonen och jag kommer att stappla fram på scen i någon slags robotliknande gångstil för att hålla min min motivationsföreläsning.

Varning! Framkallar träningsvärk! Foto: Sara Ringström

Mera cykel

Foto: Unn Tiba

Cykling är en av de roligaste träningsformer jag vet! Dessutom är det ett oerhört skönt och effektivt transportsätt i Stockholmsregionen. Det händer allt som oftast att jag kan hålla en högre hastighet än bilarna i morgonrusningen längs E4:an.

I sex år har jag instruerat cykling i grupp inomhus på Sats. Under dessa år har många andra träningsformer passerat revy och pendlat rejält i popularitet, men cyklingen består. Och jag tycker fortfarande att det är lika roligt! Nu ligger cykel knappast på tio-i-topp för träningstrender men den finns där och bubblar ständigt i bakgrunden som ett fantastiskt komplement till vilken annan träningsform som helst. Alla (nästan) kan cykla och på samma klass kan nybörjaren och eliten göra sällskap.

Under höst och vinter har jag lovat mig själv mera cykling, både inom- och utomhus. Min gamla treväxlade stålhäst skall få en uppfräschning för att kunna fortsätta vara mitt primära transportmedel. Fast jag kan villigt erkänna att jag är sugen på en hybridcykel för att kunna ta mig fram liiite snabbare. Det är skoj med fart!

Förresten: du vet väl att anmälan till 2011 års Vätternrunda nu har öppnat? Jag kör för sjunde gången nästa sommar, på väg mot att bli veteran med respektabla 25 rundor så småningom.

Konsten att inspirera

Inspiratör. Tänk att få inneha den prestigefyllda titeln! Att kunna motivera andra till positiva livsstilsförändringar och att verkligen hjälpa mina medmänniskor till ett större välbefinnande. Detta är någonting jag strävar efter.

Prestationsångest. Det är sådant jag får när jag inte stått på scen på länge. I veckan är det dags igen. Dags att göra mitt bästa för att inspirera och motivera, prestationsångesten till trots. Jag skall hålla föreläsning i ämnet vid två tillfällen ute hos ett företag.

Ämnet träning och hälsa berör människor. Ofta handlar det tyvärr om dåligt samvete och det första jag behöver göra är att avväpna åhörarna genom att prata om något heeelt annat. Då kan de slappna av en aning och sluta granska mig så kritiskt, lägga ursäkterna eller motargumenten på hyllan och faktiskt lyssna. Men hur får jag dem att verkligen ta in det jag har att förmedla?

En gång för länge sedan (mer än tio år) var jag på en föreläsning om träning som en läkare höll. Hans taktik var helt uppenbart skrämsel. Vi fick reda på alla detaljer om hur dåligt vi skulle må om vi inte motionerade. Han lät oss veta att vi vilade sönder våra kroppar. Det kändes verkligen som att vi fick oss en utskällning, mer eller mindre. MEN jag minns faktiskt föreläsningen, för det var ett annorlunda grepp.

Andra pratar med skojig dialekt och skämtar ofta. Det blir enkelt att minnas föreläsaren och de avsnitt vi skrattade åt. Kanske går även ett budskap fram?

Att skrämmas är inte riktigt min grej. Jag har visserligen en liten släng av östgötska kvar i mitt språk, men om jag skulle spela på den skulle det bara låta som om jag försökte härma. Min karriär som stå-upp-komiker skulle vara över innan den ens hunnit börja. Så vad göra? Bara vara mig själv och prata om det jag brinner för. Återstår att se om det fungerar...

Världens coolaste start?

Som liten såg jag Vätternrundans start nästan varje år. Motala levde upp under den där junihelgen och det var alltid feststämning kring de första starterna på fredagkvällen. Hela Motala var på fötter, speciellt om det var en varm sommarkväll. Vi såg cyklisternas ryggar när de trampade ut från startområdet och påbörjade de 30 milen runt sjön. De fick små spridda applåder på sin väg ut ur stan.

2005 stod jag på New York Marathons startlinje och fick uppleva det mäktiga trampet av mer än 30.000 par fötter över Verrazano Narrows Bridge till tonerna av Frank Sinatras "New York, New York". Inte så mycket applåder eftersom nästan ingen publik fick plats på bron. Men jag minns att den gungade märkligt under våra löparfötter.

Ibland har jag startat på små lopp i ett tillstånd av lätt förvirring: "Va? Vad sa ni, ska vi springa nu?". Det har till och med hänt att starten blivit lite försenad på grund av att vi väntat in någon deltagare som inte fanns på plats när starten skulle gå.

Ingenting jag hört, sett eller upplevt går upp mot starten på UTMB i Chamonix. Vad som än händer kommer jag att bära med mig den otroligt häftiga känslan i mitt hjärta. Till tonerna av nationalsånger från Italien, Schweiz och Frankrike samt den pampiga filmmusiken från "1492" byggdes det upp en stämning som inte kan beskrivas annat än som magisk. Nervositeten hade legat tung över staden hela fredagen och klockan 18.30 var det äntligen dags...Vi stod tätt, tätt packade på torget bakom start- och målportalen. När jag lyfte blicken kunde jag se moln svepa förbi Aiguille du Midi, långsamt och ödesmättat som om molnen kunde höra musiken. Löpare bredvid mig vände sig om och tog andra löpare i hand och önskade lycka till med sammanbitet ansiktsuttryck. När vi släpptes iväg genom Chamonix gator visste jublet inga gränser! Jag tror inte jag skådat en så entusiastisk publik på ett lopp tidigare. En filmsnutt från starten 2009 finns här, filmad från en balkong nära startområdet. Den ger bara en svag aning om hur det är att verkligen vara där.

Har du varit med om något riktigt mäktigt startögonblick i något lopp?

Härliga höst!

Vi har just klivit in i september månad och hösten har hittat till Stockholm. Kvällarna är mörkare och kyligare och luften på morgnarna är alldeles krispig och klar. Förmodligen hänger den samman med skolstarten, den där känslan av ett oskrivet blad, en nystart och ett halvår fullt av möjligheter. Fastän det var länge sedan jag startade en skoltermin så återkommer känslan varje höst och gör mig full av förväntan.

Motivationen för både jobb och träning är just nu på topp! Lusten att göra mitt bästa för att bli starkare, rörligare och en bättre instruktör kunde knappast vara större. Träningscentret fylls med både gamla och nya medlemmar och bland dem är det inte heller något fel på inspirationsnivån. ALLA vill träna!

Går det att behålla motivationen hela vägen fram till jul? Sanningen är att de flesta tappar den någonstans på vägen. En av mina kunder berättade härom veckan att om du klarar 6-veckorsgränsen för din nya vana så är chansen stor att du fortsätter. Vi personliga tränare och instruktörer på Sats brukar prata om 12 veckor. Kombinationen är alldeles utmärkt, tror jag. Mål och delmål som du får fira längs vägen är hemligheten för att hålla motivationen uppe. Men det måste vara dina egna mål, de måste komma rakt från hjärtat och du ska verkligen brinna för att uppnå dem.

Jag har löparmålen klara för oktober, som jag skrev i förra inlägget. Nu ska de kryddas med styrke- och rörlighetsmål så att jag har något att fira framåt jul. Jag både skriver och ritar och får på så sätt med mig hjärnan på dessa idéer. Sedan känns det nästan som att det händer av sig självt... Prova!

Oktober = tävlingsmånad

Både kort- och långsiktiga mål behövs för att hålla motivationen uppe. Att mitt långsiktiga mål är att få springa hela UTMB-banan är knappast någon nyhet. Nu har jag hittat några kortsiktiga också. Oktober är månaden när allt händer!

Den 9/10 är det dags för SUM, Sörmland Ultramarathon, 50 kilometer

Så kommer Tjurruset den 16:e, så att jag får skita ner mig riktigt ordentligt.

Höstens roligaste lopp tror jag blir Markusloppet, 50 km över sagolika Romeleåsen i Skåne. 23:e oktober går det av stapeln.

Hela september vässar jag formen inför dessa lopp!