För lite mer än ett år sedan avslutade jag min tjänst som chef för personliga tränare och gruppträningsinstrutörer på ett av Sats träningscenter. Då hade jag haft tjänsten i nästan två år och av tidskäl tvingats dra ner mina egna timmar som personlig tränare till ett minimum. Till en början var jag glad över fasta tider och månadslön, men efterhand började jag sakna träningen mer och mer.
Vi fick delta i ett fantastiskt ledarprogram där vi verkligen blev väl omhändertagna och utvecklades i vår ledarroll. Vid ett sådant tillfälle fick vi i uppgift att på ett A4-papper illustrera vår vision om vår framtid på Sats och privat de närmsta två åren. Lydigt satt jag tyst och ritade och funderade. Det blev några streckgubbar som nästan bara jag själv kunde tyda. A4-pappret hamnade i högen av allt material vi samlade på oss under utbildningen och jag glömde bort det...
Under ett annat utbildningstillfälle fick vi en spännande uppgift i en korridor. Vår lärare för dagen ställde sig i mitten av korridoren och sa högt och tydligt ett påstående, t.ex. "idag är det bra väder" och efter det skulle vi rätta in vår position i korridoren efter hur mycket vi tyckte att vi kunde stämma in i påståendet. Ena änden blev "instämmer fullständigt" och den andra "instämmer inte överhuvudtaget". Det gick bra att ställa sig någonstans mittemellan också. Så kom plötsligt påståendet "det är naturligt för mig att vara chef på Sats". Min reaktion var inte det minsta tveksam och det var där och då jag bestämde mig för att lämna min ledarroll och gå tillbaka till personlig träning på heltid. Träningen är min grej och jag vill vara därute "på golvet" där det händer!
Jag tror att jag mognade mentalt en hel del under mina två år som chef. Fantastiska kollegor och utbildningar i kombination med vardagliga utmaningar på mitt träningscenter fick mig att växa. Och jag känner mig inte färdigvuxen ännu, men jag är för tillfället färdig i ledarrollen.
För några veckor sedan rensade jag bland gamla pärmar och papper i en garderob och mitt A4 med streckgubbarna trillar ur en bunt med papper. Jag hajade till när jag började tyda mina egna små gubbar. Allt stämde ju! Jag hade ritat en bild av hur det ser ut idag och lagrat den i arkivet, både bokstavligt och bildligt. Den hade fungerat som en kompass och styrt mig i den riktning som jag verkligen ville! Ena halvan av pappret är "Camilla, långlöparen" och den andra halvan delas mellan "Camilla, personliga tränaren" och "Camilla, föreläsaren". Notera att löpar-Camilla faktiskt tog halva pappret. Så det här är jag:
Foto: Sara Ringström
3 kommentarer:
Befriande skönt på nåt sätt att läsa om nån som inser att enda vägen i karriären är inte hierarkiskt uppåt utan att det finns andra vägar som istället kan ge så mycket mer. Förutom fast månadslön då...
Vad skönt att veta vad man vill! Och att göra något åt saken. Själv får jag bara större och större organisationer att leda och min chef bara antar att jag vill... Jag slänger ur mig små uttalanden typ "jag tar gärna en projektledarroll istället" - då skrattar han bara, som om något sådant inte kan vara sant.
Vilket intressant inlägg. Jag tycker det visar tydligt att visa typer av chefsskap borde cirkulera. För precis som du skriver att du mognade under dina två år som chef, så tror jag att alla blir bättre medarbetare av att ha varit chef en period.
Men framförallt är det SÅ viktigt att man följer sitt inre kall, som du har gjort. Och det där är så himla intressant, om man tar sig tid och plitar ner sina visioner så blir det ofta just så :)
Sist men inte minst måste jag få berömma den fantastiska bilden. Den skulle jag kunna tänka mig som fototapet hemma!
Skicka en kommentar