torsdag 3 juni 2010

Stockholm Marathon

På lördag är det dags för årets Stockholm Marathon. Säkert sitter det många smånervösa löpare runtom i stugorna som antingen skall debutera eller sätta personligt rekord på 42.195 meter kommande helg. Själv kommer jag att vara publik och leende minnas 2005, året då jag sprang mitt första marathon, just i Stockholm.

Jag hade följt träningsprogrammet slaviskt ända fram till fyra veckor före loppet, då jag blev förkyld. På morgonen regnade det men lagom till start blev det uppehåll och mina föräldrar hade rest upp till stan för att heja fram mig. "Under fyra timmar?" undrade pappa och jag kände efter och gissade för mig själv att det skulle ta några, men inte många, minuter ytterligare. 4.06 blev resultatet och jag sprang in på Stadion med tårar i ögonen, fantastiskt lycklig efter att ha klarat utmaningen. Den överraskande tunga medaljen låg så bra i handen. Vägen till tunnelbanan från Östermalms IP kändes oändligt lång efteråt och jag vill minnas att jag gnydde något om att jag helst ville åka rullstol.

Inget marathon är som det allra första var det någon (minns inte vem) som yttrade under veckan. Klokt sagt, för det känns aldrig likadant igen. Jag har inte fått tårar i ögonen på något annat lopp på samma sätt. Visst har jag varit stolt och lycklig över att gå i mål på många andra lopp, men den fantastiska "första-marathon-känslan" är något alldeles speciellt!

4 kommentarer:

Zebban sa...

Jag har fått tårar i ögonen efter varje StM, samt även när jag gick i mål på Uppsala 100. De är de enda loppen jag blivit tårögd av konstigt nog. Vi får väl se hur det blir i år :)

askan sa...

Jag minns att jag efter min första StM låg ner och grät av smärta och ångrade mig, jag hade haft så ont sista halvtimmen att det inte var värt det. I mål spydde jag och frossade. Men sen när jag fått ner lite energi och vilat, jäklar vad stolt jag var! Då grät jag av stolthet istället!

Fredrik sa...

Klockrent!! Precis så är det. Mitt första lopp var LL och det kom en tår, det var helt ofattbart att jag gjort det. Efter det har jag sprungit snabbare, längre, svårare men första LL kommer alltid vara något extra. Tror du skrev här en gång "desto större utmaning, desto större belöning" vilket stämmer ganska bra. UTMB har jag sneglat på i två år, lagt ner sjukt med tid på och tror fortfarande att det är omänskligt svårt. Går man i mål där kan det nog bli till att grina på riktigt (om man nu ens orkar det...).

Camilla sa...

Zebban, askan och Fredrik: TACK för era underbara kommentarer!