Fem fina

Minns du att jag bjöd in till gemensamt långpass? Det händer ofta att jag får önskemål om att springa tillsammans, men det är desto svårare att hitta en gemensam dag och tid. Nu slängde jag ut en inbjudan på måfå och tänkte att: blir jag själv så funkar det också. Starten från Barkarby pendeltågsstation skulle gå klockan nio hursomhelst.

Detta innebar att jag behövde transportera mig till starten och min plan A att springa dit skippades när jag konstaterade att lårmusklerna fortfarande är lite slitna efter de 16 slalombackarna i tisdags. Det blev pendeltåg, plan B. Vid Karlberg och tågbyte fick jag syn på en Asics-dressad och pigg MarathonMia som kommit för att göra mig sällskap. Hon var den enda som jag med säkerhet visste skulle dyka upp och så blev det också. Tre minuter över nio lufsade vi iväg från Barkarby. Upplandsleden som vi skulle följa börjar med trottoarer och cykelvägar alldeles intill stationen. Det är lätt att hitta ända fram till Rosersbergs slott och bitvis ser de orangea ledmarkeringarna helt nymålade ut. De målades dock innan grönskan slagit ut helt, så ibland fick vi förflytta oss några meter innan vi kunde vara helt säkra på att vi var på rätt spår.

Ett löpande kafferep blev det. Vi pratade nog oavbrutet under de tre mil som vi hade sällskap! Och vi pratade allra mest om löpare och löpning. Får du någon gång chansen att springa tillsammans med den sprudlande, ödmjuka och inspirerande Mia, så tveka inte: ta den!

Mia under en kort foto-paus i riktig Camilla-terräng

Mia är såld på asfalts- och grusvägslöpning. Jag är såld på rötter och stenar och klurigt teknisk terräng. Just därför kompletterade vi varandra idag. Under den sträcka vi hade sällskap fick vi kanske hälften-hälften av den underlag vi älskar mest. På bilden ovan har vi just klättrat uppför en liten bergsknalle och vi kunde bara inte låta bli att stanna för att ta bilder. Detta är en av de härliga sakerna med riktigt långa pass, du behöver inte ha bråttom utan kan njuta av utsikt, fika, stanna till och snacka med någon och det påverkar inte passet i negativ mening.

Apropå fika så stannade vi vid nästa ljuvliga utsiktspunkt vid Stäket och slog oss ner på varsin bänk för att äta smörgås. Det var då jag konstaterade att jag varit riktigt duktig på att sörpla vatten ur min vätskeblåsa och faktiskt behövde fylla på den. En vänlig man på en altan i villaområdet lät mig fylla på vätska. Ofta är nyfikenheten stor och du bli vänligt bemött om du också frågar på ett vänligt sätt. Men inte alltid, berättade Mia och drog historien om en kille som inte ville fotografera henne med löpsällskap under en långtur i vintras. Nä, det går ju inte att tvinga någon.

Efter tre löpta mil och i höjd med Upplands Väsby vek Mia av mot civilisationen. Starkt av henne att överhuvudtaget ta ett långpass idag, eftersom hon sprang loppet Jättelångt, 68 km, förra helgen och även satt personligt maratonrekord med hästlängder nu i juni. I ensamt majestät trippade jag vidare norrut. Jag stannade till och svalkade mig genom att stoppa händer och keps i Mälarens vatten, jag språkade med en man på cykel som frågade om vägen och en kvinna som vaktade en bil hennes man råkat köra ner i ett dike utan att kunna ta sig upp igen. Allt kändes bara fint, tills jag villade bort mig strax norr om Rosersbergs slott (inte första gången) och kunde göra det trista konstaterandet att jag hade slut på vätska.

Rosersbergs pendeltågstation fick bli platsen då jag tryckte på "stop" på löparklockan och då hade GPS:en registrerat 48,6 kilometer. Den vänliga tjejen i biljettspärren fyllde på vatten åt mig och jag satte mig nöjd och glad att vänta på tåget. Den stora fördelen med varmt och soligt väder är att inte bli kall av att vänta en stund. Där satt jag och hade det ganska gott i solen.

Nu har jag hunnit fylla på med vätska (drack en liter kolsyrat vatten så fort jag kom hem och blev inte det minsta kissnödig) och energi (dubbel portion stuvade makaroner). Efter fem fina mil känns kroppen helt okej. Annat var det för bara något år sedan, då jag kände att benen lätt blev trötta efter pass av den här kalibern. Jag är på rätt spår...