Att testa eller inte testa

Jag upplever att det pratas mycket om fysiologiska tester just nu. Eftersom jag umgås en del i löparkretsar är det syreupptagningsförmåga och mjölksyratröskel som står i fokus. Hur snabbt och hur ofta ska jag springa för att bli bättre och snabbare? Det beror förstås på utgångsläget och kapaciteten idag och det kan du testa för att få veta.

Nästan varje gång jag står och kikar på ett lopp dyker frågan upp i mitt huvud: "vad skulle jag kunna prestera på den här sträckan?". Senast hände det när jag för en dryg vecka sedan stod och hejade fram Stockholm Marathon-löparna. Det vore en överdrift att påstå att jag blir sugen på att springa ännu ett Stockholm Marathon, men jag blir definitivt nyfiken på vilken tid jag skulle kunna prestera. Samma sak när jag testar mina kunder på löpbandet (oftast på sträckan 2000 meter). Hur snabb skulle jag själv vara? Ibland undrar kunderna just det och eftersom jag inte testat så kan jag inte heller svara. Uppenbarligen är jag inte tillräckligt nyfiken på mina egna tidsmässiga prestationer.

Den mest intressanta fråga jag fått i löpsammanhang kom för snart ett år sedan och det var det enkla ordet "varför?" som dök upp mitt i förberedelserna för mitt 100 miles-lopp. Den hade jag fått förr, men den här gången var den ställd av rätt person vid rätt tidpunkt för att den verkligen skulle sjunka in och tas i beaktande. Efter att ha vant mig vid att skämtsamt vifta bort den kände jag mig tvungen att gräva fram svaret på något sätt och ge ett så seriöst svar som möjligt. Och det blev verkligen inte lätt.

Träning i allmänhet och löpning i synnerhet kan betraktas på många olika sätt. I vårt prestationsinriktade samhälle är det givet att tid, lungkapacitet och mjölksyratålighet spelar roll. Det är ett sätt att se på saken och som gör att du lätt kan jämföra individer och mäta framgång i siffror. I min roll som personlig tränare använder jag mig av sådana jämförelser och det är många gånger en motivationshöjare för mina kunder att kunna jämföras med sina egna, tidigare, resultat eller med andras.

Frågan "Varför?" ställd i rätt sammanhang har gett mig ett nytt perspektiv på träning. Min egen sanning och min egen filosofi. Knappast överföringsbar på andra. Du har kanske läst i högerspalten här på bloggen att "Jag tränar och tränar bara för att jag vill och tycker att det är roligt"? Jag har hittat en medveten närvaro i träningspassen, speciellt de som jag utför på ensam. Det kan låta hur flummigt som helst att berätta att jag möter mig själv därute på stigarna, men det är precis det som det handlar om. Den mentala biten är precis lika viktig för mig som den fysiska. Och det behöver inte alltid handla om att jag mår bra när jag är därute och kutar (eller cyklar). Det kan kännas för j-ligt ibland och då må det vara så. Ibland är det än mer spännande att upptäcka vilka tankar som kommer upp i min hjärna om i sådana situationer, när det är tungt och trögt eller när det gör ont.

Just nu kan jag inte se vilken nytta fystester skulle kunna göra för min träning. Det är svårt att hinna träna mera. Jag tränar så ofta och så mycket jag kan, vissa veckor mer, andra mindre. Och om det är så att jag skulle behöva träna mindre är jag rädd att tappa glädjen. Att satsa på att bli snabb skulle innebära en ökad skaderisk och en risk att tappa motivation. Jämförelser med mig själv eller med andra känns inte relevant just nu. Jag har hittat en annan dimension som bjuder på helt andra utmaningar. Som UTMB, t.ex.

Tack vill jag säga till Anna och till Frida som fick mig att reflektera och författa detta inlägg. Det må låta konstigt, men står helt klart för mig själv varför jag tränar och vilka utmaningar jag tar mig an.