100%

Vädret har varit synnerligen opålitligt idag. Min inbyggda väckarklocka stod på sju och jag vaknade 6.54. Ofta kan jag bestämma vilken tid jag vill vakna och så vaknar jag ungefär då. Oftast några minuter före, som denna morgon. Jag hade lovat mig själv och mina vänner 100% cykel idag, men när jag steg upp såg det ut som om det alldeles nyligen hade slutat regna. Allt utomhus var vått och himlen såg ut att kunna bjuda på än mer nederbörd. Att cykla i regn är ingen höjdare och dessutom kommer det in så mycket smuts i varenda vrå av cykeln att det tar en halv evighet att tvätta rent. Löpning funkar för mig i alla väder, det är lika kul oavsett.

Efter frukost hade jag fortfarande inte betämt mig riktigt. Planen var ju cykel och även om mina planer skulle kunna sägas vara improviserade så gillar jag inte riktigt att avvika från dem. Jag tänkte på Vätternrundan och jag tänkte på UTMB. Vägde för och emot, kände efter, velade länge. Så hamnade jag då till slut här:

En sån där härligt barrtäckt, stenig och knastertorr stig genom tallskogen. Marken hade sugit upp regnvattnet som en svamp och på själva stigen märktes knappt alls att det regnat. Dansande fram på detta härliga underlag ångrade jag inte att löpningen blev mitt val. Ryggsäcken tyngde med 1,5 liter sportdryck, två ostmackor, en liten påse godis och en halv liter vanligt kranvatten. Långtur, med andra ord. Sex timmar hade jag till mitt förfogande. Mitt val var Upplandsleden från Stäket till Märsta. Sprang där för några veckor sedan med karatan i högsta hugg och trodde mig idag inte behöva den alls, men den åkte ner i ryggan ändå. Jag har nämligen ett av kanske världens sämsta lokalsinnen.

Den enda nackdel jag kunde finna med skogs löpningen var den myggsvärm som tycktes förfölja mig och få fler och fler anhängare ju längre jag sprang. Långa tights hjälpte inte ett dugg. De bet helt sonika rakt igenom dem så fort jag saktade tempot eller stannade till för att dricka av min lilla flaska med kranvatten. Därför blev jag extra glad när jag hittade en hyfsat lång brygga när min ostsmörgås-fika började närma sig. Vinden friskade i och höll flygfäna borta. Dessutom kunde jag få reda på vattentemperaturen. Den gjorde mig inte speciellt badsugen...

Ibland sken solen, ibland tornade molnen upp sig, ibland blåste motvind och ibland var det alldeles stilla. Ungefär lika omväxlande är terrängen på denna vandringsled. Emellanåt gäller det att hålla blicken stadigt på stigen och dra upp fötterna högt mot rumpan för att inte snubbla. Så kommer plötsligt monotona raksträckor som denna, en hel kilometer utan minsta krök:

Jag har ett alldeles speciellt förhållande till just raksträckor. Det skaffade jag mig under mina två starter i Lapland Ultra. Är du inte kompis med raksträckorna där, då får du ett riktigt jobbigt lopp! Jag hade riktigt jobbiga lopp ändå, men det var inte raksträckornas fel. Denna kilometerlånga variant är ingenting jämfört med vad som bjuds i Adak med omnejd.

Tankarna flyger och far under ett långpass som detta. Jag funderar på allt mellan himmel och jord och väldigt ofta lyssnar jag på kroppen. På fotsulorna, knäna, höfterna, händerna, axlarna, ansiktet. Att vara ett med kroppen och gilla läget vad som än händer är en av faktorerna för ett framgångsrikt långpass om du frågar mig. Därför gillar jag mycket att vara ute på dessa helt på egen hand. Men ibland är det skoj med sällskap och det kommer snart ett tillfälle att haka på om du är sugen. Håll koll på bloggen under veckan så att du inte missar informationen!

Det går väldigt sällan att återge på bild hur fanatstiskt vackert ett landskap kan vara. Den här bokskogen kring Rosersbergs slott var verkligen magisk när solen tittade fram efter en rejäl regnskur:


Nöjd och glad åkte jag tåg hem från dagens slutstation, Märsta. Ytterligare några kilometer har samlats i benen inför sommarens stora utmaning. Platt och på låg höjd, visserligen men med "rätt" skor, "rätt" tröja och "rätt" ryggsäck. Det blev ingen cykel alls, detblev 100% löpning idag istället.