torsdag 8 juli 2010

Terräng, terräng, terräng...

Plötsligt har antalet La Sportiva Crosslite-skor i min ägo fördubblats! Hur gick det till? Det var knappast så att de förökade sig själva, kan jag meddela. 1399 kronor fattigare blev jag nämligen på kuppen. Och bara för att variera mig lite så såg jag till att lägga vantarna på den udda färgen "gold". Även om båda paren haft samma färg så är det utan svårighet du ser vilka som är splitternya och vilka som är använda.


Jag tänkte göra detta inlägg mer eller mindre som en kärleksförklaring till dessa dojjor och förklara vad det är som jag tycker är bra med dem. Observera att jag inte på något vis är sponsrad, utan har själv lagt ner massor av tid för att hitta rätt och 2798 kronor på just dessa par. Och då är kostnaden för mindre lyckade trailsko-köp inte medräknad.

För det första så väger de lätt: 272 gram väger en sko i storlek 39. Jämför med mina "slätlöparskor" Nike Lunar Elite som i samma storlek väger 252 gram och räknas som lättviktsskor för asfalt. Materialet i skorna kan inte hålla kvar så mycket väta, och de torkar otroligt snabbt om de blivit våta (jag har badat och skrubbat dem några gånger).

Sulan är tillverkad i en gummiblandning som greppar bra såväl på grusigt som vått underlag. Materialet verkar, jämfört med andra tillverkares, väldigt slitstarkt. Senaste tiden har många stenar och berghällar blivit trampade på under mina träningsrundor. "Dobbarna" under sulan sitter glest och det gör att stenar och kvistar inte kan fastna. Hälen kommer nära marken eftersom sulan är relativt tunn vilket förstås medför en fantastisk markkontakt! I asfaltsskor räknas jag som en överpronerare och höger fot vill falla inåt rejält när jag springer. Här blir det som synes ett jämnt slitage på skosulan, trots att pronationsstöd saknas. Detta om något talar för att kroppen mår bra av terränglöpning.

Hälkappan är låg och det kan jag vara otroligt tacksam för när jag springer i branta nerförsbackar. Däremot är greppet om hälen tight, så att fötterna inte kan fara omkring så mycket i skon. Ömmande tår och misshandlade tånaglar har jag helt sluppit i dessa. Tådelen har en kraftig gummiförstärkning som skyddar mot hårda och/eller vassa föremål på stigen.

Även snörningen är skyddad under en damaskliknande konstruktion. Byta skosnören blir alltså ingen lätt manöver, men ärligt talat så har jag faktiskt aldrig bytt snören på några löparskor. Dessutom kan du med lite pillande peta in skosnörena under damasken och på så vis undvika att de fastnar i något ris eller någon gren.

Lästen är bred nog för en Kalle Anka-fotad person som jag, vilket gäller långt ifrån alla marknära terrängskor med låg vikt.

Sist men inte minst så är dessa otroligt coola och snygga och liknar egentligen inte någon annan sko på marknaden utseendemässigt. Det, precis som allt ovansående nämnt, är förstås en smaksak. Kanske är det inte just dessa som till slut hamnar i din löpargarderob, men jag har ia alla fall tagit upp lite tips på vad jag tycker är viktiga egenskaper hos en terrängsko.

Övrigt som är värt att nämna idag är att Helena blivit terränglöpare och tog sig runt Ursviks extremspår på 15 kilometer i sin debut!

4 kommentarer:

mary sa...

åh, ursvik, det var länge sen jag var där nu... måste dit!

Ingmarie sa...

Det är ju så att t.o.m jag skulle våga prova dem. Med mina kalle Anka fötter. :-) Var har du köpt dem?

Camilla sa...

mary: Ursvik är en riktig favorit!

Ingmarie: Naturkompaniet på Kungsgatan 4.

MarathonMia sa...

Terräng är inte så pjåkigt ändå. Tänkte ta mig an hela leden som jag påbörjade med dig senast - hela vägen till Märsta :)

Vi kan väl boka in en liten 15-minutersintro-grunkimojja snart :D skulle vara cool med rätt övningar. När har du tid?

Maila mig på marathonmia@gmail.com

Kram