Ovårdat språk

"Får man svära?" undrar jag vid andra varvningen. "Idag är det faktiskt tillåtet" svarar två glada medlöpare. Så bra, tänker jag och laddar ända nerifrån magen: "HELVETES JÄVLA SKITBANA!". Kommentaren möts av skratt och genast känns det bättre.

Efter att ha vankat omkring som en katt kring het gröt hela veckan var det änligen dags i natt: Ursvik Ultra! Jag ägnade hela dagen åt att ladda och blev så full av överskottsenergi att jag började städa på de där bortglömda ställena där dammet ofta får månader på sig att samlas hemma hos oss. Det kunde liksom inte bli midnatt fort nog. Jag ville ut på banan och visa min styrka! Löpsjälvförtroendet var på topp.

På plats tilldelades jag startnummer 3. Jag fyllde mitt vätskebälte med bars, gelegodisar och vatten och satte mig inne i motionsgården för att vänta in tävlingsgenomgång och start. Flera bekanta ansikten skymtade, inte minst Emelie.

Under tävlingsgenomgången fick vi veta att hela banan, sånär som på 300 m, var täckt med snö men fullt springbar. På vissa ställen kunde risken finnas att man trampade igenom skaren och fick bada fötterna i kallvatten. Vi blev även varnade för ett par backar där det kunde vara halt. Motionsgården hade själva varit ute och flyttat markeringar så att vi där tillfälle gavs kunde springa något mer torrskodda än på den vanliga bansträckningen och det påverkade knappast banlängden alls. På "klara, färdiga, gå!" kom vi så äntligen iväg! Precis som jag tidigare nämnt försvann några löpare iväg som skjutna ur en kanon uppför den första backen. Förmodligen deltog de i stafettklassen.

Första varvet gick strålande bra! Temperaturen låg på nollan och snön var torr och fin. På några ställen med skare trampade jag igenom och ibland höll den bättre för min 60 kilo tunga kropp. Visst kändes det lite slirigt på sina ställen, men benen var starka och balansen under kontroll. Varvade alldeles efter Emelie och det var just då inget konstigt alls att hålla hennes tempo.

Någonstans under varv nummer två började det regna/snöa. Temperaturen steg och snön började sakta men säkert att anta en betydligt grövre och bötare karaktär. Plus att jag sjäv naturligtvis blev helt genomvåt. Redan under andra halvan av andra varvet började jag umgås med tankarna på att bryta loppet. 30 km hade varit fjuttigt, så vid varvningen bet jag ihop (efter minsvordom) och kämpade mig återigen ut i blötsnön.

Andra halvan av banan, eller åtminstone sista 6 kilometerna, var värst att springa. Där var snön lös och för varje två steg framåt gled vi ett steg bakåt. Slingan avslutas med tre kilometer i ett elljusspår och där inbillade jag mig att löpningen skulle gå lättare, men icke! Elljusspåret var väst av alla ställen på grund av den lösa snön. Effekten av flera hundra slirande löparfötter blev i rådande temperatur att snön löstes upp ännu mera istället för att packas hårdare. Det blev alltså värre för varje passering. När jag nått detta parti för tredje gången "bestämde" jag mig: nu fick det vara nog! Jag tänkte bryta efter 45 kilometer. Tankarna snurrade kring hur jag skulle presentera detta dystra faktum här på bloggen. Flera möjliga rubriker dök upp i huvudet samtidigt som jag klurade på vad denna styrkeförlust egentligen berodde på. Den troligaste orsaken var att jag inte varit mentalt förberedd på banans usla kondition. Det brukar vara tungt men kul att springa här bland stenar och rötter. Av dem syntes knappt ett spår. Jag såg endast snö, snö, snö, snö... och kunde inte lyfta blicken från stigen speciellt ofta på grund av risken att sätta ner foten på fel ställe.

Jag meddelade lite halvhjärtat mitt beslut vid varvningen. "Neeej" svarade funktionären, "du ska inte bryta. "Du ligger ju trea i damklassen och tvåan är bara sjutton minuter före dig." Trea, det var ju det jag förväntade mig att bli. Planen kunde hålla men den satte samtidigt nästintill omänskliga krav på viljan. Massor av ljummen blåbärssoppa och kexchoklad slank ner i magen och funktionären peppade mig ännu mera medan jag slukade allt detta. "Ok, jag ger det en chans till" meddelade jag sturskt och satte av efter lite "kaffe på maten". Väl uppe i första backen ångrade jag mig nästan, sneglade tillbaka ner mot tävlingscentrum men ändrade mig när jag mötte två herrar som gjort just detta: brutit och vänt om.

Fortsättning följer...