Jag fick flera användbara mentala tips inför förra årets 100 mileslopp. När jag skärskådar dem och ser vad det egentligen handlar om så går samtliga ut på "här och nu". Jag vet precis vad som skall göras: jag skall förflytta mig framåt i 100 miles, ett steg i taget. I hjärnan och i kroppen kommer det att hända spännande saker på vägen. Det gäller att vara närvarande och att observera och att acceptera. Samtidigt som det är en resa rent fysiskt så är det också en mental resa.
Det tog mig drygt ett dygn att genomföra loppet. Kanske kan det tyckas vara en liten del av mitt liv. Samtidigt var det oändligt länge. När jag sprang i mål kändes det som om jag varit ute ett par timmar och som om jag varit ute ett helt liv. På en och samma gång! De fysiska sviterna efter en sådan prestation sitter i ett bra tag: jag hade stelhet i benen, blåsor under fötterna och tappade tånaglar länge efteråt. På något vis var det skönt: dessa blessyrer påminde mig om min mentala resa.
Nästa långa lopp blir en ny upplevelse, en ny utmaning och förhoppningsvis även en ny insikt. Här är en bild från loppet, tagen strax före 10-milspassering. Det ser härligt ut, en ljummen sommarkväll nära havet. Jag tycker att bilden utstrålar frihet och styrka när jag tittar på den. Men hjärnan minns något helt annat. Här är känner jag i verkligheten tendenser till slitna benmuskler och jag är arg, grinig, irriterad just här.
Väldigt ofta, ja, nästan jämt faktiskt, är jag glad. Att känna mig lycklig och glad är givetvis fantastiskt. Har känslor ett värde? Är det mindre värt att vara ledsen, arg eller irriterad? Jag tror inte det. Det är bara andra känslor, helt enkelt. Under det här loppet gick jag igenom hela känsloregistret och det var precis just det som gjorde loppet till en oförglömlig upplevelse! Allting skiftade, hela tiden: smärtan, humöret, aptiten, tröttheten... Dessutom bjöds på en fantastiskt natur till denna inre resa.
8 kommentarer:
Helt rätt. Att springa ultra är som en själslig pilgrimsresa där man får möta sig själv flera gånger om. Att leva här och nu är oerhört närvarande i sånna långa lopp. Jag har på senare år lärt mig att uppskatta alla sorters känslor. Att inte bara sträva efter att vara glad. För känner jag inte sorg kan jag inte uppskatta glädje - känner jag inte ömma fötter kan jag inte minnas rätt. Känslor och upplevelser är en gåva - alla typer av dem. Här och Nu.
Tack Camilla.
Jag håller med både dig och Mia här. Och är det inte också lite därför vi springer ultra? Eller kanske inte så lite heller?
Jag gillar skarpt det här med att gilla läget, bara ta det som det kommer. Inget man kan göra något åt, bara skiftande förutsättningar att förhålla sig till och göra det bästa av.
Mia och Fredrika: det låter som en slags andlighet och det tror jag också att det är. minns när vi satt på gräsmattan i solen i Ystad och kände att vi hade något stort gemensamt utan att ens behöva prata. Det var riktigt häftigt!
Det går inte att beskriva. Lika lite som det går att beskriva att få barn. Vissa saker måste upplevas.
Framförallt när det är naket och kravlöst. Gilla läget. Älska livet. För vi är ju inte våra uppsatta prestationer och tankar - vi är det vi genomför här och nu.
Ska vi bilda sekt? :D
Tror att alla som var med om äventyret i Ystad den där dagen, 50 miles och 100miles upplevde liknande underbar känsla. När vi satt där hade vi säkert samma tankar, där man bara behöver titta på varandra för att förstå vad man tänkte. Sådant kan jag uppleva idag oxså när jag möter Mia eller Fredrika på träningen.
/Gax-Staffan
Ps. Klart vi ska bilda sekt :=)
Det är inte bara i ultra de här upplevelserna kommer utan även under en ynka liten mara. ;-) Eller ett extra långt långpass. Den stora skillnaden kan jag tänka mig är att de olika tillstånden är LÄNGRE. (?)Ibland behöver åtminstone jag tänka "framåt" för att orka. På känslan av hur det känns att ha klarat av det, på medaljen jag ska få (löjligt, jag vet) av hur jag ska vila SEN eller på att om si och så lång tid är jag klar, på mat jag ska äta, den sköna duschen och att vid denna tiden nästa dag kommer jag att njuta av att inte ha gett upp.För jag vet ju att de där svackorna kommer. Det gäller bara att "lura" dem lite. ;-)
Fast samtidigt, på en mara kan det väl vara okej att tänka på den sköna duschen efteråt, men när man fortfarande har väldigt många mil kvar så är det liksom ganska betydelselöst. Här tror jag mindre på att lura svackor, än att bara gå in i dem fullt och helt. Bara vara där också. Filip Larsen skrev om det ganska fint en gång i sin blogg även ur ett prestationsperspektiv, "I am pain" tror jag det hette, går nog att googla fram.
Njutningen är inte när man har kommit fram eller för att man inte har gett upp, njutningen är ju på vägen. Med alla dess skiftningar. Så är ultra för mig. Om man njuter av att komma fram är det ju inte så smart att behöva springa i tio mil för att göra det ;) Kom ihåg hur jag under gax fick värsta lyckoruset vid kanske 17 km, *just därför* att jag hade så många mil kvar och skulle få springa så länge till.
Sekt, är vi inte det redan? ;)
Ingmarie och Fredrika: jag tror nog att det är så att det är en speciell känsla när man håller på 8-10 timmar eller mer. Då kan längtan och tanken på målgången och aktiviteter efteråt vara direkt dödande för motivationen att fortsätta. Sekt, det är vi absolut! :)
Skicka en kommentar