Hålla låda

Det lär vara en av svenskarnas största rädslor, den att stå på scen och prata inför en publik. Men det är knappast min största rädsla. Faktum är att det är ett av mina stora nöjen. Jag tycker att det är skitkul!

En annan person som trivs på scen är Jacob Wismar, hälsokock. Igår gjorde han mig sällskap på det lilla snacket om kost och träning i Sollentuna centrum. Bara en timme innan fick jag veta att han skulle vara där. Men det kändes lugnt och jag har träffat honom tidigare så jag känner till att han är en energisk och kul prick. Vem av oss som pratade mest? Det blev nog dött lopp där.

Det var inte många centrum-besökare som lyssnade i tjogo minuter, men det viktiga var att vi syntes och det kommer ju två chanser till att fånga publik innan månaden är slut.

Fredagen var verkligen en riktig "scen"-dag för min del. Jag instruerade tre klasser, vilket också kan ses som ett slags scenframträdande. Varje klass vill jag ge se mycket energi jag kan till mina deltagare. Jag vill hitta den rätta känslan och fokusera. Ingenting skall kännas som att det går på rutin, för jag tror inte att det blir roligt då. Framförallt skulle jag inte ha roligt själv. Och om inte instruktören har kul, hur skoj har deltagarna då?

För ett par år sedan gick jag en helgutbildning som handlade om att utvecklas i rollen som cykelinstruktör. Lärarna var fantastiska och vi fick verkligen tänka till på vad vi sa, vart vi tittade och hur vi kunde inspirera. Min akilleshäl, enligt lärarna, var att jag såg alltför pigg och glad ut. Jag fick träna på att inte le så mycket. Det höll under utbildningen. Däremot blev jag nästan full i skratt när jag kom tillbaka ut på fältet, till mina klasser och skulle försöka vara lite mer allvarlig och sträng. Det är liksom inte riktigt jag. Så jag fortsatte vara glad och le genom klasserna, hur tungt vi än körde.

"Hur kan du babbla på och le hela tiden, fastän vi kämpar och svettas så mycket?" undrade en av mina deltagare igår på Cykel Puls. Svaret blev att jag tränat på det under flera års tid, men det var ju på sätt och vis en lögn. Jag borde kanske svarat att jag inte vet. Det bara händer. Du kan gilla det eller bli irriterad på det, men jag kan inte hjälpa att jag trivs och att det inre leendet hela tiden hittar ut till läpparna.