Fortsättningen

Nu kommer fortsättningen på tävlingsberättelsen. Skrivandet avbröts av ett födelsedagskalas (inte mitt) och en smarrig middag.

Det är intressant att upptäcka hur din egen kropp och ditt eget psyke kan påverkas under ett långt och jobbigt lopp. Efter blåbärssoppen, kexchokladen och den ivriga påhejningen vid varvningen kände jag mig genast mycket piggare! Ett par kilometer senare sprang jag ikapp två killar från Tranås som jag sett lämna varvningen strax före mig. De hade ont och var trötta men verkade ändå ha bestämt sig för att genomföra loppet. I några kilometer höll jag mig till deras sällskap och krafterna återvände såpass att jag till slut sprang ifrån dem. Lite senare fick jag veta att den ena av dem fått problem med löparknä-smärta och det gör verkligen ONT! Just då förstod jag inte detta utan fick istället upplevelsen av återvändande styrka och kraft i min kropp. Att fullfölja loppet kändes högst rimligt. Det var innan jag kommit till de sex avslutande kilometerna på slingan. Återigen kändes tanken på att avbryta extremt lockande.

Vid varvningen såg jag flera bekanta ansikten som kommit för att bevittna loppets slutskede. En av dem var naturligtvis min käre sambo. Han hade den där minen som man brukar ha precis innan man skakar på huvudet och utbrister: "galenskap!" Han sa det inte, men jag tror att han tänkte det. Den här gången fungerade det som tändvätska inför mitt avslutande varv. När dessutom en av Tranås-killarna kom in för varvning passade jag på att ta rygg. Det betyder (i alla fall för mig) väldigt mycket att kunna vara draghjälp åt varandra i slutet, i varje fall om man känner att man är på någorlunda samma nivå. Jag babblade på i början av sista varvet men var desto tystare mot slutet. Inte konstigt.

Du som följt min blogg känner säkert igen att jag "alltid orkar 24 km till", något som Rune Larsson hjälpte mig med hösten 08. Att orka 15 km till borde därför vara en baggis. Och jag visste förstås att jag skulle kunna komma i mål om jag så skulle krypa. Tranås-killen (tror att han hette Magnus) och jag berömde själva våra insatser och blåste upp våra självförtroenden till nya höjder under sista varvet. Ibland låg jag först och drog, ibland var det han. Krafterna tröt verkligen mot slutet och målgången blev en stor befrielse! Att jag dessutom kom på tredje plats i damklassen med den riktigt usla tiden 10 timmar och 36 minuter blev grädde på moset!

Min kära vän Emelie tog segern i damklassen, föga förvånande. Hon for fram som en bandvagn över snön! Segertiden var även den rätt så usel, naturligtvis beroende på underlaget. Emelies 9 tim 47 min är nästan två timmar sämre än banrekordet på damsidan. Precis på samma sätt blev herrsegraren drygt två timmar efter banrekordet. En riktig tuff uppgift att ta sig i mål denna natt/morgon, med andra ord! En stor eloge till alla som stod på startlinjen, fullföljande eller ej! Detta var min "hemskaste" löpupplevelse någonsin!

Ett väl tilltaget prisbord genererade för min del både en drybag (för att hålla t.ex. kläder torra på sjön eller under vandring) och en stor burk sportdryckspulver från Maxim.

Såhär åtta timmar senare känner jag mig mosig i skallen på grund av sömnbrist och spänd i vaderna efter all framfotslöpning i snön. Jag brukar ha svårt med aptiten efter långa lopp, men hungern kommer ändå och det är en ganska olustig känsla: att behöva äta något utan att vara sugen på en enda grej. Men när middagen väl stod på bordet så smakade det gott. Potatismos är alltid lättätet.

Några reflektioner: snö suger musten ur benen (fast det visste vi ju redan), bestämmer jag mig för målgång så blir det målgång, våga vara i smärtan och tristessen för det går över i lycka sedan.

Godnatt från en lycklig löpare!