Dags att fokusera

Om exakt en vecka kommer jag att befinna mig ute i Ursviks extreme-spår, springandes. Efter sju och en halv timme ute i snö, is, lera och vattenpölar kommer jag att vara skitig, trött och blöt. Och jag kommer med ett hundra procents säkerhet att vara ute på sista varvet av fem. Hur många av er som läser detta kommer att ligga kvar i sängen på söndagsmorgonen vid den här tiden? Jag gissar på ganska många.

Lyckan kan vara ett par skitiga skor (även om dessa är ganska rena).

Någon vecka inför mina "stora" lopp blir jag otroligt fokuserad. MarathonMia skrev om detta inför sitt 6-timmarslopp i Skövde härom veckan. Jag upplevs kanske inte riktigt lika rättletig som Mia, men säkerligen desto mer förvirrad och disträ. När det gäller träningen så känner jag mig lugn: det som inte är gjort hittills finns inte tid att göra sista veckan och jag känner dessutom stor tillit till min vilja och envishet. Bara en akut skada skulle kunna stoppa mig från att gå i mål.

I en av mina "bra-att-ha"-högar här hemma hittade jag en dagbok från förra året. I den hade jag skrivit ner tankar inför Ursvik Ultra. Jag tror banne mej att det var precis därför jag skaffade dagboken. För att få skriva av mig. Det fanns ett mål då: under nio timmar. Men så blev det inte, jag missade med en kvart. Samtidigt var jag nöjd eftersom jag kände att under de förhållanden som rådde hade jag gjort mitt allra bästa.

I år finns inget tidsmål. Drömmen om de max nio timmarna lever kvar, men väderförhållandena har varit väldigt annorlunda detta år. Det är snudd på omöjligt att gissa hur banan kommer att se ut nästa helg. Rapporterna från de senaste dagarna (nej, jag har inte varit därute själv) talar om massor av snö och hästskit(!). Inte blir jag så sugen på att åka dit och rekognosera heller. Vi får helt enkelt ta det som bjuds nästa helg. Lika för alla. Första gången jag sprang loppet hade jag inte sprungit banan alls innan. I mitt tempo låg banan i mörker de första tre varven och väl ute på fjärde fick jag en mindre chock när jag upptäckte de smala, steniga partierna fulla med rötter som jag faktiskt passerat helskinnad (nästan i alla fall) under de mörka timmarna. Att falla någon gång under loppet hör till. Jag gjorde det både förra och förr-förra året.

Traillöpning gör mig lycklig! Andra kanske längtar efter en semester i solen, en rockkonsert, ett spa-besök... Jag längtar ut i skogen. Kanske inte mitt i natten alltid men i detta lopp hör det ju till.