Obetydlighetens betydelse

Att bli sedd och bekräftad är ett grundläggande behov hos oss människor. Vi behöver känna oss viktiga och duktiga och få, om inte villkorslös kärlek, så åtminstone någon slags respons från andra runtomrkring oss. Coachen jag hade förmån att genom jobbet få använda (under förra året) påstod att så gott som alla skulle bli galna efter tre dagar utan mäsklig kontakt. Nästan ingen skulle klara ett liv som eremit.

Igår hade jag en dag som på jobbfronten begränsade sig till två timmar. Med start först klockan 17.30. Jag valde att gå upp jättetidigt, att ge mig ut och springa jättetidigt och hoppades få uppleva illusionen att jag för en stund var alldeles ensam i världen. Jag ville göra den här världen till min den här morgonen. Det verkar kanske som ett uttryck för frihet och självbestämmande. Och det är precis vad det är: bestämmande. För en stund känns det som om jag har makt, som om jag regerar världen, som om jag är drottningen därute i skogen. Jag tror att det är en renodlad egotripp.

Foto: Sara Ringström

Frihet handlar om att själv få bestämma. Eller snarare: tro att du själv får bestämma. Att ha valmöjlighet. Jag lyssnade på Pär Johansson när han sommarpratade i förra veckan. Vid ett tillfälle berättar han om hur hans lilla dotter sover på rygg med armarna utslagna och är fullständigt trygg i världen medan han själv kryper ihop i fosterställning och grubblar över vilket bredband han ska välja... Barn har ett stort ego. Jag mötte för en hel massa år sedan, under en promenad när jag hade hund, en liten tjej i sexårsåldern med sin mamma. Hon får syn på mig och hunden, knallar rakt fram och utan att hälsa ens utbrister hon: "har du träffat mej?".

Som vuxen har jag ju förstått att vi är många som delar på den här världen. Vi är många som har behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Flera miljarder, faktiskt. Och jag tror mig ha genomskådat det där med friheten att få välja. Den finns bara inne i mitt huvud. För jag är född där jag är född och påverkas så starkt av det och av vanor och åsikter som presenterades för mig redan som liten att det är nästintill omöjligt att ta sig ur. Och jag vill inte heller förändra det.

Om jag får ha mitt ego och ibland låtsas att jag äger världen, ja då blir det lättare att stå ut med att jag bara är en av alla miljarder människor med behov här på jordklotet. Då kan jag känna mig trygg i att jag i det stora hela är en liten obetydlig plutt vars liv för de allra flesta kommer att gå obemärkt förbi. Jag är precis lika obetydlig som alla andra runtomkring mig. Fastän jag starkt påverkas och präglas av andra kan jag få tro att jag har genomskådat dem och vet hur allt fungerar. "Inatt smidde jag tusen planer. I morse gjorde jag precis som vanligt" (Konfucius).

Att inse min "obetydlighet" är för mig att kunna tagga ner, bli trygg, slappna av. Världen går inte under om jag fattar fel beslut. Jag är inte världens centrum för någon annan än mig själv. Och mig själv är också det enda jag kan förändra, OM jag vill förändra.