2 dagar kvar till Holaveden Ultra. Det ser ut att bli en solig dag i skogarna kring Småland/Östergötland.
Som personlig tränare och gruppträningsinstruktör är det svårt att få den optimala uppladdningen, men jag gör så gott jag kan. Jag kör det som står på schemat i jobbet, det vill säga löpning med kund och cykelklass idag och löpning med kund och SatsCorePuls imorgon. Cykelklassen på kvällen blir jag tvungen att avstå för att hinna resa ner. Så är det bara att äta vettigt och sova gott.
torsdag 30 september 2010
tisdag 28 september 2010
Marknadsföring
Idag har jag funderat över hur olika lopp profilerar och marknadsför sig själva på t.ex. webben. Själv springer jag under oktober bl.a. Markusloppet som arrangören presenterar med följande text på hemsidan : " Om du har överskottsenergi, är sugen på en rejäl utmaning eller bara vill göra något utöver ett marathon - då är detta loppet för dig! Loppet startar vid Skryllegården utanför Lund, går längs Skåneleden ner till Genarp och tillbaks. Totalt blir det 50km längs stigar, löpsspår, grusvägar och asfalt. Backar och lera utlovas!" Detta tilltalade mig redan förra året -jag anmälde mig och sprang. Det var hur trevligt som helst och den enda besvikelsen var väl det torra vädret som gjorde att det messta av den utlovade leran uteblev. På grund av en begränsad funktionärsstab tar det här loppet emot max 40 deltagare. I år är det fullt och med väntelista därtill.
Ett lopp där arrangören ser till att skapa besvärligheter om de inte radan finns naturligt på banan är Tjurruset . Om banan finns följande att läsa på hemsidan: "Banan är tuff med mycket backar och stundtals svår terräng med stenar och rötter samt passager genom kärr." För några år sedan fanns det till och med en stor snöhög som skulle passeras. Om du sprungit i lös snö så vet du hur besvärligt det kan vara! Bakom Tjurruset finns större ekonomiska resurser än på Markusloppet och den på hemsidan möts du av t.ex. denna bild, som förmodligen säger en hel del om loppet:
Och på hemsidan lyder en del av presentationen:" Vi värmer upp tillsammans med stjärnor på scen, och vi springer i idylliska Hagaparken till rytmen och tonerna av fantastisk musik. Under loppet överraskas du av diverse pepp och glädje i alla dess former. Och när du sprungit klart bjuder vi självklart på det lilla extra lustfyllda i form av en goodiebag fylld med glädje och inspiration – som räcker länge." Om det här är ett sätt att få unga, modemedvetna tjejer ut i löpspåret så fyller det väl en viss funktion. Men jag hoppas innerligt att ingen tror att det är såhär vi bör se ut efter en väl genomförd prestation på 5 eller 10 km löpning. Låt oss tro att åtminstone några av deltagarna fastnat för löpning som motionsform och inser att det finns en poäng med att ta i, satsa och bli trött. Inte bara komma till ett lopp för att få goodie-bag, picnic och att vara snygg.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Rune Larssons föreläsningar. Där berättade han om hur han som barn tillsammans med sin pappa bevittnat ett lopp ute i skogen där en svettig, snorig finländare med vild blick rusat in i mål och tagit hem en seger med bred marginal. Lille Rune blev nästintill rädd vid åsynen av den frustande, kämpande finländaren. En lång stund senare kom första svenska deltagaren prydligt löpande in i målfållan. Han fick veta av sin pappa att det krävdes mod att bli svettig och snorig för att ta hem en seger. Den som främst tänker på att se elegant ut i målgången kommer aldrig att vinna några lopp...
Ett lopp där arrangören ser till att skapa besvärligheter om de inte radan finns naturligt på banan är Tjurruset . Om banan finns följande att läsa på hemsidan: "Banan är tuff med mycket backar och stundtals svår terräng med stenar och rötter samt passager genom kärr." För några år sedan fanns det till och med en stor snöhög som skulle passeras. Om du sprungit i lös snö så vet du hur besvärligt det kan vara! Bakom Tjurruset finns större ekonomiska resurser än på Markusloppet och den på hemsidan möts du av t.ex. denna bild, som förmodligen säger en hel del om loppet:
I år slår Tjurruset deltagarrekord med 5500 deltagare. De flesta är föga förvånande män, men en sökning på klass "10 km damer" ger 1000 träffar. Många tjejer tilltalas uppenbarligen av en sådan här utmaning.
Stockholm Marathon har en stor, stark organisation, tradition och en snygg hemsida. Där möts du av t.ex. denna bild:
Att genomföra ett marathon och kunna njuta av målgången inne på Stockholm Stadion efter att ha blivit framhejad av publiken längs gatorna i huvudstaden, det är grejer det! Och det ställs inga krav på hypermodern löparutrustning, glädjen är i fokus. En väldigt liten del av Sveriges befolkning springer någon gång i sitt liv ett marathon och de som gör det har all rätt att känna sig stolta, tycker jag.
Men i morse blev jag lite fundersam när jag via en annan träningsbloggare hamnade på Topploppets hemsida. På hemsidan och på flygblad möts du av:
Och på hemsidan lyder en del av presentationen:" Vi värmer upp tillsammans med stjärnor på scen, och vi springer i idylliska Hagaparken till rytmen och tonerna av fantastisk musik. Under loppet överraskas du av diverse pepp och glädje i alla dess former. Och när du sprungit klart bjuder vi självklart på det lilla extra lustfyllda i form av en goodiebag fylld med glädje och inspiration – som räcker länge." Om det här är ett sätt att få unga, modemedvetna tjejer ut i löpspåret så fyller det väl en viss funktion. Men jag hoppas innerligt att ingen tror att det är såhär vi bör se ut efter en väl genomförd prestation på 5 eller 10 km löpning. Låt oss tro att åtminstone några av deltagarna fastnat för löpning som motionsform och inser att det finns en poäng med att ta i, satsa och bli trött. Inte bara komma till ett lopp för att få goodie-bag, picnic och att vara snygg.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Rune Larssons föreläsningar. Där berättade han om hur han som barn tillsammans med sin pappa bevittnat ett lopp ute i skogen där en svettig, snorig finländare med vild blick rusat in i mål och tagit hem en seger med bred marginal. Lille Rune blev nästintill rädd vid åsynen av den frustande, kämpande finländaren. En lång stund senare kom första svenska deltagaren prydligt löpande in i målfållan. Han fick veta av sin pappa att det krävdes mod att bli svettig och snorig för att ta hem en seger. Den som främst tänker på att se elegant ut i målgången kommer aldrig att vinna några lopp...
måndag 27 september 2010
Sport att se på
Det är fantastiskt roligt att själv utöva sport, speciellt terränglöpning eller landsvägscykling om du frågar mig. Men så finns det även sport som är rolig från åskådarplats. Min favorit är, kanske något otippat, speedway. Faktum är att det funkar att se på tv också. Men allra, allra helst vill jag vara på plats. Vilket inträffar högst någon enstaka gång per år.
Gammal Motalabo som jag är måste jag naturligtvis hålla på Piraterna som imorgon och på onsdag möter Lejonen (Gislaved) i elitseriens semifinal. Canal + sänder från Biltema Arena imorgon, så jag skyndar hem från jobbet och placerar mig för ovanlighetens skull i tv-soffan. Lejonen är regerande svenska mästare, så detta kan bli en tuff fight! Hjälp mig hålla tummarna för Piraterna!
Gammal Motalabo som jag är måste jag naturligtvis hålla på Piraterna som imorgon och på onsdag möter Lejonen (Gislaved) i elitseriens semifinal. Canal + sänder från Biltema Arena imorgon, så jag skyndar hem från jobbet och placerar mig för ovanlighetens skull i tv-soffan. Lejonen är regerande svenska mästare, så detta kan bli en tuff fight! Hjälp mig hålla tummarna för Piraterna!
söndag 26 september 2010
Lekstuga
Härom dagen skrev Mikael Björk om en period i sitt liv då han spelade mycket tv-spel. Han beskrev hur han blev totalt uppslukad av och fokuserad på spelet. Samma känsla som faktiskt kan infinna sig i samband med löpning.
Jag betraktar Järvafältet med alla dess stigar, vägar, sjöar och små bergsknallar som min lekstuga. Nästan när jag vill kan jag ge mig ut och springa hur långt (eller kort) jag känner för. Ibland känns det faktiskt som att vara mitt i ett spel. Om du någon gång spelat t.ex. "Myst" eller "Riven" så vet du vilken typ av spel jag föreställer mig att jag är mitt i. Inget våld och inga vapen, utan snarare mystiska platser och gåtor att lösa. Tempot växlar med terrängen.
Eftersom det är en lek finns inga krav på hastighet eller sträcka och vägen är sällan förutbestämd. Ibland hittar jag nya stigar och undersöker vart de leder. Jag kan välja de allra knixigaste stigarna med de högsta rötterna för att emellanåt växla till en sträcka på grusväg eller hage. Tillvaron blir ganska så bekymmersfri och allt är bara lek, lek, lek. Hittar gör jag hyfsat, tillräckligt för att inte vara orolig för att komma vilse.
Idag har jag haft ett sådant pass och nu när jag kommit hem blir jag bjuden på ljuvligt god spaghetti med köttfärssås och en ljummen, nygräddad äppelkaka med vaniljsås!
Jag betraktar Järvafältet med alla dess stigar, vägar, sjöar och små bergsknallar som min lekstuga. Nästan när jag vill kan jag ge mig ut och springa hur långt (eller kort) jag känner för. Ibland känns det faktiskt som att vara mitt i ett spel. Om du någon gång spelat t.ex. "Myst" eller "Riven" så vet du vilken typ av spel jag föreställer mig att jag är mitt i. Inget våld och inga vapen, utan snarare mystiska platser och gåtor att lösa. Tempot växlar med terrängen.
Eftersom det är en lek finns inga krav på hastighet eller sträcka och vägen är sällan förutbestämd. Ibland hittar jag nya stigar och undersöker vart de leder. Jag kan välja de allra knixigaste stigarna med de högsta rötterna för att emellanåt växla till en sträcka på grusväg eller hage. Tillvaron blir ganska så bekymmersfri och allt är bara lek, lek, lek. Hittar gör jag hyfsat, tillräckligt för att inte vara orolig för att komma vilse.
Idag har jag haft ett sådant pass och nu när jag kommit hem blir jag bjuden på ljuvligt god spaghetti med köttfärssås och en ljummen, nygräddad äppelkaka med vaniljsås!
lördag 25 september 2010
Ful och funktionell
Hösten är redan här och snart står vintern för dörren. Om du tillhör den skara som vill sporta utomhus oavsett väder så har jag ett litet utrustningstips. Inför min satsning på Ultra Trail du Mont Blanc tittade och frågade jag runt efter väldigt mycket funktionella plagg och prylar. Några saker hamnade förstås i min ägo och några av dem funkade bra, andra inte. Det absolut bästa köpet jag gjorde var mina skor, som jag redan lovordat flera gånger här. Tvåa på topplistan kommer denna:
Det är en underställströja i merinoull från norska Aklima. I Sverige hittar du den bl.a. på addnature och jag upptäckte nyligen att den kommit i en polokrage-variant, både med och utan zip.
Merinoull kliar inte och värmer även om det blir blött. När Ultra Trail du Mont Blanc avbrutits (p.g.a. dåligt väder som gjorde banan farlig) och vi i regnet, efter 21 km löpning stod och väntade på tåget tillbaka till Chamonix behövde jag bara dra en tunn jacka utanpå denna och kunde tillhöra en av de få löpare som inte behövde frysa. Igår sprang jag i den i 20-gradig värme och solsken och den blev genomblöt men inte tung och jag frös inte efter den löpturen heller.
En annan fördel är att den inte luktar illa av svett. Jag har använt den säkert 10-15 ggr under löpning men bara tvättat den en enda gång. Allt som behövs är att torka och vädra den, så blir den som ny igen! Den är dessutom lite bättre på att hålla formen än en vanlig slätstickad ullunderställströja. Observera att jag inte på något vis blivit sponsrad för att tala om det här. Det är mina egna, sanna åsikter direkt från hjärtat. Jag tycker att den är så bra att jag inte vill undanhålla dig mina positiva erfarenheter.
Det är en underställströja i merinoull från norska Aklima. I Sverige hittar du den bl.a. på addnature och jag upptäckte nyligen att den kommit i en polokrage-variant, både med och utan zip.
Merinoull kliar inte och värmer även om det blir blött. När Ultra Trail du Mont Blanc avbrutits (p.g.a. dåligt väder som gjorde banan farlig) och vi i regnet, efter 21 km löpning stod och väntade på tåget tillbaka till Chamonix behövde jag bara dra en tunn jacka utanpå denna och kunde tillhöra en av de få löpare som inte behövde frysa. Igår sprang jag i den i 20-gradig värme och solsken och den blev genomblöt men inte tung och jag frös inte efter den löpturen heller.
En annan fördel är att den inte luktar illa av svett. Jag har använt den säkert 10-15 ggr under löpning men bara tvättat den en enda gång. Allt som behövs är att torka och vädra den, så blir den som ny igen! Den är dessutom lite bättre på att hålla formen än en vanlig slätstickad ullunderställströja. Observera att jag inte på något vis blivit sponsrad för att tala om det här. Det är mina egna, sanna åsikter direkt från hjärtat. Jag tycker att den är så bra att jag inte vill undanhålla dig mina positiva erfarenheter.
fredag 24 september 2010
Innan jag dör...
Det finns så många olika sätt att se på livet och det är högst intressant att få ta del av andra människors tankar och reflektioner. Det får mig att ifrågasätta mina egna. Samtidigt som jag får veta mer om någon annan, lär jag känna mig själv bättre. MarathonMia har nämnt just detta flera gånger i sin blogg. Igår hade jag förmånen att få luncha med henne och Ingmarie. Vi kom att prata om mål och utmaningar. Det är svårt att undvika det ämnet när dessa tjejer är inblandade och jag skulle nog säga att vi inte ens försöker.
För ett par veckor sedan åt jag en mycket trevlig middag med Laila som jag lärde känna lite grann i Chamonix. Hon var på tillfälligt besök i Stockholm och vi tog chansen att ses. Föga förvånande kom vi in på samma ämne: mål och utmaningar. Laila pratade om sin "100-saker-att-göra-innan-jag-dör"-lista som tenderade att bli väldigt lång, längre än 100 punkter. På hennes lista fanns det många spännande äventyr. Jag satt förmodligen med halvöppen mun och tefatsstora ögon just när hon nämnde detta. I mitt liv finns nämligen ingen sådan lista... Och jag har funderat mycket på det sedan dess. Men min hjärna kan inte åstadkomma någon lista. Inte ens en liten kort på tre punkter.
Jag tog upp ämnet igår med Mia och Ingmarie. Hade de möjligtvis några "innan-jag-dör"-listor, ville jag veta. Det visade sig att inget fanns nedskrivet direkt, men de kunde komma på saker som skulle kunna hamna där. Hur stark drivkraft det här är glömde jag att ta reda på (Laila: vi måste snart äta middag ihop igen och prata vidare!) men säkert har det en viss betydelse för att få saker att hända. Om mina egna mål inte platsar på en "innan-jag-dör"-lista, är de mindre betydelsefulla då? Eller är det bara ett annat sätta att tänka? Helt ärligt kan jag säga att om jag dör i eftermiddag så skulle jag känna mig mycket nöjd med mitt liv och inte sörja att jag inte hann göra allt jag ville eller planerat för. Jag har en tendens att gilla läget, precis som underrubiken på den här bloggen, och anpassa mig till situationen. Om det är bra eller dåligt är jag väldigt osäker på.
För ett par veckor sedan åt jag en mycket trevlig middag med Laila som jag lärde känna lite grann i Chamonix. Hon var på tillfälligt besök i Stockholm och vi tog chansen att ses. Föga förvånande kom vi in på samma ämne: mål och utmaningar. Laila pratade om sin "100-saker-att-göra-innan-jag-dör"-lista som tenderade att bli väldigt lång, längre än 100 punkter. På hennes lista fanns det många spännande äventyr. Jag satt förmodligen med halvöppen mun och tefatsstora ögon just när hon nämnde detta. I mitt liv finns nämligen ingen sådan lista... Och jag har funderat mycket på det sedan dess. Men min hjärna kan inte åstadkomma någon lista. Inte ens en liten kort på tre punkter.
Jag tog upp ämnet igår med Mia och Ingmarie. Hade de möjligtvis några "innan-jag-dör"-listor, ville jag veta. Det visade sig att inget fanns nedskrivet direkt, men de kunde komma på saker som skulle kunna hamna där. Hur stark drivkraft det här är glömde jag att ta reda på (Laila: vi måste snart äta middag ihop igen och prata vidare!) men säkert har det en viss betydelse för att få saker att hända. Om mina egna mål inte platsar på en "innan-jag-dör"-lista, är de mindre betydelsefulla då? Eller är det bara ett annat sätta att tänka? Helt ärligt kan jag säga att om jag dör i eftermiddag så skulle jag känna mig mycket nöjd med mitt liv och inte sörja att jag inte hann göra allt jag ville eller planerat för. Jag har en tendens att gilla läget, precis som underrubiken på den här bloggen, och anpassa mig till situationen. Om det är bra eller dåligt är jag väldigt osäker på.
torsdag 23 september 2010
Den djupa skogen
Det finns en hel del lopp i Sverige som är längre än ett marathon (d.v.s. >42195 meter). Under helgen som gick sprangs Uppsala Monster Tur, där det tävlades på sträckorna 50 repektive 100 km. Så finns det ultralopp på tid, där deltagarna springer under t.ex. 12 timmar på en kortare bana, ofta platt. Uppsala-loppet har jag provat, men aldrig något tidslopp.
De lopp som lockar mig mest är de som går i terräng. Gärna med ett inslag av "äventyr", enligt min definition på ordet: risk att springa fel, få vätskekontroller och minimalt med publik (Lidingöloppet går bort -det är på tok för mycket folk och alltför "oäventyrligt" för att jag ska trivas). Alldeles nyligen fick jag nys om ett sådant lopp och det bästa med det är att jag har möjlighet att springa det! Igår anmälde jag mig till Holavden Ultra som går den 2/10 mellan Gränna och Tranås. 55 kilometer varierad terräng längs en vandringsled utlovas. När jag googlade "Holaveden" fann jag följande text som beskrev Holavedens Urskog:
"Skogen i reservatet består av 200-250 år gamla tallar och enstaka äldre granar. De största träden har en diameter på 80 centimeter. I området finns gamla stubbar som tyder på tidigare avverkning. Benämningen urskog är därför inte helt riktig, men träden är mycket äldre än vad som är normalt i dagens skogar.
Den täta skogen och den torra, steniga marken gör att floran är mycket fattig. Här växer ris av ljung, lingon och mjölon, örter som linnéa, tallört och ekorrbär, samt ormbunksväxter som stensöta, ekbräken och revlummer. I området häckar flera hackspettar och andra fåglar som senare övertar hackspettarnas bohål. Arter som har observerats är bland annat spillkråka, gröngöling, pärluggla, korsnäbb och trädkrypare."
De lopp som lockar mig mest är de som går i terräng. Gärna med ett inslag av "äventyr", enligt min definition på ordet: risk att springa fel, få vätskekontroller och minimalt med publik (Lidingöloppet går bort -det är på tok för mycket folk och alltför "oäventyrligt" för att jag ska trivas). Alldeles nyligen fick jag nys om ett sådant lopp och det bästa med det är att jag har möjlighet att springa det! Igår anmälde jag mig till Holavden Ultra som går den 2/10 mellan Gränna och Tranås. 55 kilometer varierad terräng längs en vandringsled utlovas. När jag googlade "Holaveden" fann jag följande text som beskrev Holavedens Urskog:
"Skogen i reservatet består av 200-250 år gamla tallar och enstaka äldre granar. De största träden har en diameter på 80 centimeter. I området finns gamla stubbar som tyder på tidigare avverkning. Benämningen urskog är därför inte helt riktig, men träden är mycket äldre än vad som är normalt i dagens skogar.
Den täta skogen och den torra, steniga marken gör att floran är mycket fattig. Här växer ris av ljung, lingon och mjölon, örter som linnéa, tallört och ekorrbär, samt ormbunksväxter som stensöta, ekbräken och revlummer. I området häckar flera hackspettar och andra fåglar som senare övertar hackspettarnas bohål. Arter som har observerats är bland annat spillkråka, gröngöling, pärluggla, korsnäbb och trädkrypare."
Visserligen är detta bara en liten del av hela Holaveden (som förresten betyder "den djupa skogen"), men om resten av skogen bara liknar detta litegrann så känns det värt att åka dit och njuta av loppet och leden.
Just detta är inte urskog, men ändå... Foto:Sara Ringström
Fyra helger i rad finns det chans till roliga terränglopp för min del. Helgen efter följer SUM, Sörmland Ultramarathon, 50 km, sedan Tjurruset 10 km och Markusloppet 50 km. Springer jag alla fyra blir det sammanlagt 165 km terränglopp i oktober. Kanske en hyfsad kompensation för 166 missade kilometer i alperna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
