söndag 2 januari 2011

Ett eget "första långpass"

Ett riktigt lyxproblem, det där med en bugg i iPhones påminnelsefunktion. Den lovar att påminna och allt ser normalt ut, men skenet bedrar. iPhone är tyst som en mus. Lugnt sover vi vidare och skadan blev säkert värre på andra håll än på mitt. Jag missade ju någonting frivilligt som jag dessutom hade möjlighet att ta igen under dagen. Det hade varit värre att missa jobbet, t.ex.

Nu blev årets första löppass inte alls som jag hade tänkt. Det blev varken sämre eller bättre, bara annorlunda. För det första blev inte starttiden 8.30 utan 9.01. Utgångspukten var inte Södermalm, utan Sollentuna. Och jag var inte del av en stor grupp, utan alldeles allena. Jag vet inte om jag hade vetat hur långt passet skulle bli även om jag startat enligt planen. Nu visste jag bara att jag tänkte springa minst 30 km.


En vackrare start i Stockholmsområdet än Järvafältet gick nog inte att få. Natur i vinterklädnad är makalöst vackert! Under rundans första kilometrar bröt solen dessutom igenom molntäcket och snön fullkomligen gnistrade! När jag efter cirka 7 sprugna km nådde denna magnifika ek började solen så smått krypa bakom molnen igen. Men även om den höll sig undan resten av dagen så fanns bilden av vinterlandskap i solsken kvar på näthinnan.

Till en början höll jag mig på samma vägar som under måndagens runda. Men nu var skillnaden att där det i måndags varit snöpulsning hade en plog gått fram och där jag i måndags kunde njuta av fina plogade vägar fick jag nu pulsa i snö! Samma kossor stod i hagen vid Akalla och glodde under lugg. Det var betydligt mindre folk ute och rörde sig, åtminstone under den del av rundan som sammanföll med måndagsäventyret. Mina ben kändes piggare, kanske på grund av de finare vägarna i starten. Första milen gjorde jag på nästan exakt samma tid.

Framme vid Kista var planen att ta vägen över till Ursvik. "Det kan väl inte bara finnas skidspår där, några slags rid- eller promenadmöjligheter borde det bjudas på", tänkte jag. Så var dock inte fallet i den ände av Ursvik där jag först hamnade. Här fick jag pulsa i djup snö som dessutom packades till hårda klumpar mellan plös och socka. Det gick ett par hundra meter innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka. Irrade genom Kista lite till innan jag till slut fann en väg som ledde till... just det: Ursvik. Här lyckades jag i alla fall hitta en plogad bilväg. Men den tog slut vid en liten gård och jag chansade på en promenadväg som såg väl upptrampad ut, men blev allt sämre och sämre tills jag fann mig själv pulsande omkring i djup snö igen. Runtomkring mig svischade folk omkring enkelt i längdskidspåren. "Går det bra att springa?" frågade en av längdskidåkarna. "Inte värst" svarade jag och strax därefter mötte jag ett par ryttare som såg ut att ha det väldigt bahgligt på hästryggen medan snömolnen yrde kring dem.

Frustration och djupsnö kunde jag lämna bakom mig när jag till slut fann vägen till motionsgården och visste att jag var på rätt spår igen. Om snömodd är så mycket bättre löpmässigt skall jag låta vara osagt, men nu hittade jag vägen i alla fall. Jag fortsatte i riktning Hallonbergen och Sundbyberg för att sedan leta mig genom Pampas Marina, över Kungsholmen och fram till Lilla Essingen.

Hos fotograf-syster bjöds jag på både lunch och fika och kunde nöjd summera dagens distans till 34,5 kilometer utan att känna mig speciellt trött i benen. Det kändes skönt att bli ompysslad en stund och serverad en massa godsaker. Dessutom skrattar vi ofta och mycket tillsammans, min syster och jag! Att få åka bil hem med sambo Jörgen var en riktig extrabonus!

Och till sist, Linda i Salomonbutiken: du hade rätt i ditt påstående att dubbarna på Speed Cross fäster fint i snön!

4 kommentarer:

Ingmarie sa...

ja det blev ju superbra ändå! Men visst är det galet att en så dyr makapär inte funkar för att det ändras lite siffror i almanackan. Enl. tillverkarna ska det funka i morgon (???) men redan nu ska det funka om du väljer "varje dag"/"Upprepning".

mary sa...

jag och en av dina träningsadepter saknade dig, men jag fick höra om hur du fått henne att börja gilla löpning på "rätt sätt", dvs njutningsfullt och inte med blodsmak i munnen, det var kul! Jag tog tyvärr aldrig hennes namn, men det var en fantastisk tjej som jag gissar att jag kommer att träffa fler gånger i ultrasammanhang!

Camilla sa...

Ingmarie: Jag fick just det tipset du nämner och det hjälpte! Idag är jag uppe med tuppen!

mary: Det måste varit Helena, som jag skrivit om flera gånger här. En härlig tjej som kommer att löpa långt!

ultrazebban.com sa...

Nån vidare väckarklocka har den aldrig varit tycker jag nog själv, men i övrigt en superpryl.

Skönt långpass och lite krydda med djupsnön. Det blir roligare när man får kämpa lite tycker jag själv. Det känns mer som ett äventyr då.