Allt är möjligt

"Inga nya milrekord"... Pyttsan! Jag slog ett nytt för idag på min femte runda!

När jag kom tillbaka hem serverades risgrynsgröt av Jörgen som fixat och donat i köket medan jag var ute. Han är inte särskilt förtjust i att jag springer, springer och springer. Men av kärlek pysslar han ändå om mig och sköter markservicen.

Ut i mörkret

Fjärde intervallen blev den sista i dagsljus. Nu är det mörker som gäller för de fyra sista. Pannlampan är laddad. Benen börjar bli en aning sega och nu slår jag nog inga nya milrekord för den här tävlingen.

Löparenergi

Mellan intervall tre och fyra laddar jag med:

Kaloririkt och lätt att få ner när aptiten börjar svikta och jag ändå behöver energi. Den tredje 10 km-intervallen gick helt okej och jag kapade nästan en minut till tidsmässigt. Nu är det mer lera än is på min bana och jag sprang i mina Nikeskor, som knappt går att känna igen efteråt...

Jag mötte två islandshästar och två andra löpare. Annars syns inte så mycket folk på det novembergrå Järvafältet en dag som denna. Ikväll och inatt lär jag säkert bli ganska ensam.

Det blev dubbat

Dagens andra milrunda kändes bra mycket lättare än den första och resultatet blev också en dryg minut snabbare. Den här gången fick jag en bättre överblick över isläget ute på Järvafältet eftersom det nu hunnit bli ljust. Kanske kan det gå att springa i vanliga skor, men med dubbarna kunde jag känna mig 100% säker i ett par av de riktigt isiga småbackarna.

Ute på min milbana är det en salig blandning av bar asfalt, is, lera och bar grusväg. Därför ser skorna ut såhär eftertvå rundor. Notera den lilla isbildningen under vänsterdojans framfot. Vädret är precis så skönt kyligt och grått som november brukar vara. Och på något underligt sätt är det ganska vackert.

Lite mer än en timma kvar till mil nummer tre. Jag har duschat av mig svetten, tankat energi i form av Overtim´s 640 (fransk måltidsersättning för uthållighetssporter) och saffransgifflar. Däremot har jag misslyckats med att tanka över mina GPS-filer till tävlingssidan på jogg.se, så jag är inte med i tävlingsklassen som jag hade hoppats på. Men jag springer ändå vidare...

Grevens tid

Idag är det alltså dags för ultraintervallerna, 8x10 km med start var tredje timma. Första start 06.00.

Jag hade satt mobilen på väckning 4.45 för att kunna ladda med en lätt frukost och en kanna kaffe. Men det blev inte så, mobilen tappade batterikraft under natten och när jag mitt i min oroliga sömn sträckte mig efter den för att kolla vad klockan var upptäckte jag att den var helt död. Bästa att ladda den då, så jag klev upp, gick ut i köket för att hämta laddaren och upptäcker att de gröna digitalsiffrorna på microvågsugnen visar 5:55!

Nu gällde det att handla snabbt! Jag hade 15 minuter på mig att komma iväg för att kunna delta i tävlingsklassen. Jag fick glömma frukost och kaffe och i panik leta fram dubbade skor, GPS-klocka och pannlampa. Klockan 06:04 knatade jag iväg, halvsovande. Benen kändes tunga och de första 4 kilometerna gick åt till att vakna. Först då slog det mig att jag ju faktiskt hade sällskap av massor av löpare, men på andra platser runtom i landet! Mitt ute i skogen i mörkret kom den insikten och det kändes häftigt! Jag ångrade inte mitt beslut att störta iväg oförberedd.

Någon drömstart på detta tävlingsdygn blev det knappast. På tom mage och alldeles yrvaken är det svårt att göra en bra mil.

Nu laddar jag för intervall nummer två. I magen har det landat en lätt frukost och två muggar kaffe. Fortfarande känner jag mig nyvaken. Just nu funderar jag på vilka skor jag skall välja eftersom ca 25% av min runda är isbeklädd. Det blir nog dubbat, trots att det är en aning obekvämt på barmark.

På skidor

En svensk klassiker verkar vara en härlig utmaning, tycker jag! Flera olika motionsformer som håller dig igång hela året är ju kanonbra. Dessutom blir det variation för både hjärnan och kroppen med skidor, cykel, simning och löpning.

Jag både läste och hörde igår att det är dags för säsongens premiärlopp på skidor i Bruksvallarna. Det var dit jag åkte på träningsläger när jag bestämt mig för att göra klassikern och att låta den starta med Vasaloppet.

Skidstadion, Bruksvallarna

Jag hade inlett klassiker-karriären med att anmäla mig till Vasaloppet redan på våren för tre år sedan. Jag ville åka det riktiga loppet eftersom sambo Jörgen berättat för mig hur gärna han ville återgälda det publikstöd han själv fått under sina tio Vasalopp. "Då kan han ju heja både på mig och tusentals andra", tänkte jag. Men jag höll min anmälan hemlig till början på hösten. Då blev det ju dags att skaffa utrustning och så började tidningen "Vasalöparen" dyka upp i brevlådan.

Mina minnen av skidåkning från barndomen var till 99% positiva. Pappa och mamma tog ofta ut oss i 4 km-spåret som passerade inte långt från vårt hus. Vintrarna på 70- och 80-talet var liksom vitare på något sätt. Varm choklad och äggsmörgås i en ryggsäck, solig glänta, det finns några riktigt idylliska foton hemma i familjealbumet.

Mina övriga referenser bestod av det jag sett av världseliten på tv. Gunde Svan, Torgny Mogren, Charlotte Kalla, Marcus Hellner med flera som jag suttit bekvämt inlindad i en filt och hejat på en iskall vintereftermiddag. Visst är längdskidor en underbar sport! Och det ser så lätt ut när de fullkomligen flyger fram i spåren! Dessutom hade en PT-kollega påpekat att just skidor borde vara min sport, med den styrka och kondition som jag besitter vore skidåkning idealiskt.

Verkligheten visade sig vara något helt annat. När vi gett oss ut i Bruksvallarnas iskalla värld med nästan hur mycket välpreparerade spår som helst brast det redan efter tre kilometer och jag satt på knä i snön med Lille Skutt-tårarna sprutande ur ögonen. Där och då bestämde jag mig: det blir inget Vasalopp! Bittert ångrade jag mitt beslut att inte ta med löparskorna på träningslägret. Jag hade ju tänkt att jag skulle svischa fram på skidor i mil efter mil, så det skulle helt enkelt inte finnas tid för löpningen.

Jag sprang ändå. I mina klumpiga vinterkängor från Salomon. Inte minsta flexibilitet i sulan och vikten på kängorna ska vi inte prata om, men det spelade mindre roll när det var 20 minusgrader ute. Som tur var visade sig mina nyinskaffade skidåkarkläder passa lika bra till löpning.

Det ser nu ut som att skidorna kommer att få gå ett Vasalopp trots allt, men det är knappast mina pjäxor som knäpps fast i bindningarna, utan MarathonMias...

Ingenting är omöjligt. Om min vilja att åka Vasaloppet varit riktigt, riktigt stark så hade jag sett till att kämpa vidare och kunna ta mig de nio milen med hedern i behåll. Men jag ansåg det inte värt den möda jag skulle behöva lägga ner på att lära mig åka. Det skulle ta massor av tid från annan träning, som löpning t.ex.

Glad trots snöslask

Tack alla ni underbara som kommenterade i förra inlägget! Idag har jag varit så glad att inte ens snöslasket kunde rubba humöret.

Lycklig över att det finns en så fiffig uppfinning som vattentäta sockar (Seal Skinz) fick jag en härlig promenad till jobbet i förmiddags!