Transport

Det säkraste sättet att ta sig fram i Stockholmsregionen igår var nog apostlahästarna. Mitt i all kollektivtrafikskaos tackade jag min lyckliga stjärna för att jag hade tid och möjlighet att promenera till jobbet. Solen strålade och det var härligt, knarrande kallt i snön. Till min stora glädje var cykel- och gångvägar fint skottade hela vägen till Sollentuna centrum.

Denna snörika vinter är värd att fotodokumentera och det passade jag på att göra under min promenad.

Jag tycker att snön är fantastisk! Och jag är fullständigt övertygad om att vi såsmåningom får både vår och sommar att njuta av. Då kommer vi att tänka tillbaka på vilken vacker vinter vi hade och syfta på det fåtal dagar som bjöd på sol och kyla liksom gårdagen. De flesta av oss har trots allt en tendens att romantisera årstiderna lite grann ;) Vi minns ljumma sommarkvällar fastän det bara var 3-4 stycken under hela säsongen och de retsamma myggorna som samtidigt plågade oss har vi totalt glömt bort. Vi minns höstens färgranna löv i solskenet trots att de sedan blåste bort under ett par nätters vilt stormande. Och det är väl tur att vi minns det positiva för det mesta?

Ibland tänker jag att det är så med våra egna kroppar och deras status. Många som vill "komma i form" minns att de var i form en gång och kanske romantiserar det lite grann. Kanske glömmer bort det hårda jobb som låg bakom och får svårt att prioritera upp träningen igen. Blir lite besvikna när resultaten inte kommer snabbt. Men ha tålamod, precis som med årstiderna: din tid kommer! Under vägen dit, passa på att göra det bästa av varje dag, eller varje träningspass. Ha kul!

Två timmar

Två timmar icke-löpning kan bli två timmar bloggande istället. Två timmar frisk går betydligt snabbare än två timmar sjuk. I alla fall känns det så. Jag hoppas på att vakna imorgon lika kry som om ingenting hänt.

Under tiden plockar jag fram lite härliga löparminnen från sommaren som gick. En helg i början på juli skulle jag enligt planen följa med ett glatt gäng på långlöpning från Hornstull till Järna. Även om jag definierar mig som ensamvarg så kan jag uppskatta arrangemang som detta emellanåt. Helt utan prestationskrav i goda vänners sällskap. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

På onsdagen i samma vecka gick min Farfar bort. Tankarna gick självklart till de därhemma (eller hemma-hemma, som en vän brukar säga), framförallt farmor som nu blivit ensam. Både jag och min syster kände att vi ville vara på plats. Vår släkt är inte stor.

Det blev faktiskt en långtur samma helg. Pappa plockade fram kartan och planerade en femmilsrunda åt mig! Han planerade dessutom för att agera ambulerande vätske- och matkontroll på cykel. Först var tanken att han skulle titta till mig längs rundan lite då och då men det slutade med att han sällskapade hela vägen till 44 km, då han svängde förbi sin båtplats för att kolla läget där. Vi pratade nästan hela tiden. Om Farfar, såklart och om annat. Vi stannade till vid ett kalhygge och tog en fika i solen, delade på en smörgås och en mugg kaffe. Östergötland i sommarskrud är fantastiskt vackert (liksom många andra svenska landskap är) och pappa hade hittat slingrande små grusvägar jag aldrig funnit på egen hand. Min vän Ingmarie brukar säga att det är lätt att komma in på djupare samtalsämnen när man springer. Det stämmer verkligen! Dessa timmar ute i skog, över fält och förbi gårdar blev ett minne för livet: sorg, glädje, styrka och trötthet i en enda fantastisk blandning, precis som i livet i stort.

På kvällen blev det en stor återhämtningsmåltid vid grillen. Vi hämtade farmor och vi umgicks och skrattade. Mindes Farfar, pratade framförallt om glada minnen. Några grannar kom förbi, de ville beklaga sorgen. Mycket omtänksamt. Och snart drogs de med i vår glada stämning, en aning förvånade, tror jag. Vi satt i sommarkvällen och myste tillsammans. Jag är glad att jag åkte dit, det blev en dag att ofta tänka tillbaka på. Löpningen har en plats i mitt liv, den är lika självklar vid glädje som sorg.

Ytterst sällan...

...blir jag sjuk. Och OM det händer brukar jag snabbt bli frisk. Termometern visar feber och jag fick förklaringen till lätt huvudvärk och slöhet undet eftrermiddagen. Jag ska följa mormors gamla husmorsknep: sova och dricka mycket vatten!

Tuffa löpveckan summeras därför till 122 km. Inte så pjåkigt, trots allt!

(O)väderslöpning

Tolv minusgrader och blåst. Snö som yr omkring så att du inte säkert vet om den kommer från himlen eller från träd och tak i närheten. Onekligen ett spännande väder för en löprunda! Kraftsamlandet på gick i ett par timmar innan jag kom iväg ut idag. För ut skulle jag, det var redan bestämt! Inget väder i världen skulle kunna hindra mig.

På senare tid, ända sedan jag skaffade min GPS-klocka i somras, har jag tyckt mycket om att bara springa iväg lite på måfå. Se vart benen bär mig, helt enkelt. Sträckan håller Garmin reda på, liksom tempot. På så vis blir det extra spännande både under själva löpningen och sedan när jag kommit hem och laddar över filen till datorn.

Jag har haft flera sådana rundor under denna "20 km-om-dagen-utmaning" som pågår till och med imorgon. Igår hade jag sprungit uppför en hyfsat lång backe och på krönet hittat en ännu längre och brantare backe alldeles i närheten. Då blev det svårt, ja, omöjligt, att motstå även den. Väl uppe öppnade sig en vidunderlig utsikt över Edsviken! Och en fantastiskt nedförsbacke att "rulla" utför, såklart. Jag vet nu var jag skall förlägga mina backintervaller när det blir dags för sådana framåt vårkanten.

Det bar av ut i snön vid lunchtid ungefär. Under rundan mötte jag endast ett fåtal motionärer och några enstaka hundägare. De flesta verkade ha valt att stanna inomhus en dag som denna. Faktum är att det var betydligt mer behagligt än vad jag hade gissat. Av de cirka två timmar som jag befann mig ute löpandes så var det bara 10-15 minuter som det kändes riktigt kyligt och vinden piskade vassa snöflingor i ansiktet så att kinderna domnade bort. Resten var helt okej, till och med mysigt i det lugna tempo som jag höll. Jag passerade öppna fält, villaområden, frusna sjöar, golfbanor, motionsspår... En väldigt omväxlande runda. Något väldigt märkligt noterade jag mot slutet: jag brukar alltid ha en massa tankar i huvudet och oftast fastnar en låt som jag nyligen lyssnat på, men idag var det tomt. Min hjärna kändes som ett blankt papper och när jag t.o.m. försökte tänka på en låt så dök det inte upp någon. Det var som om jag bara fanns till där mitt i snöstormen, helt nöjd och lugn med att vara precis där, precis då. Häftigt!

Mor och far i Motala har gjort efterforskningar i dagböcker och fotoalbum och konstaterat att så mycket snö som det är nu har de inte haft sedan -85. Om ens då. Imorgon blir det till att ta med kameran ut och dokumentera. Kanske kan jag plocka fram bilderna om 20 år och säga: "Titta, det är nästan lika mycket snö nu som vi hade vintern 2010".

Snösnack

Borde det inte varit Anja Pärsons bragd-brons som blev dagens stora samtalsämne? Fel, fel, fel! Idag har nästintill alla jag pratat med diskuterat vädret. Mer specifikt så har det handlat om snön. Nio av tio har varit negativt inställda till snön. När jag tänker efter så är det nog faktiskt bara en enda person som uttalat sig positivt om vädret idag av dem jag pratat med.

Med vädret är det som med tiden. Det är lika för alla och vi blir aldrig någonsin nöjda.

Kanske är jag lite dum i huvudet men jag gillar när min utmaningsvecka bjuder på en extra, oväntad utmaning i utmaningen. Jag minns ett femmils löppass i somras (nåja: 2 x 25 km var det egentligen) i riktigt skitväder i somras. Det regnade och blåste och var ganska kyligt i luften. Jag klev innanför dörren hemma helt genomsur och kall. Ett varmt bad tinade upp mig och känslan av att ha genomfört passet/passen vädret till trots stärkte mitt självförtroende.

Offer-mentaliteten har aldrig legat för mig så jag upprepar det som står i rubriken till min blogg: Gilla läget! Imorgon blir det minst 20 km snölöpning för min del. Några ultra-frälsta kommer att hålla till runt Råstasjön i Solna och springa i fem timmar (10-15). Det skulle förvåna mig mycket om de stannar hemma på grund av vädret. För två år sedan var jag med där men att springa runt, runt på samma bana lockar mig inte just nu, så det blir en egen "upptäckarrunda" på annat håll.

Kilometersamlaren

Att ha det tydligt uttalade målet med minst 20 km löpning varje dag denna vecka är fantastiskt lärorikt. Det går att pussla ihop kilometer efter kilometer, bara viljan finns där. Och det gör den. Mer än halva veckan har passerat och 82 km är hittills avverkade. De allra flesta har löpts i snömodd. Några få har löpts i mina "barfotaskor", Five Fingers, på löpband inomhus.

Idag hjälpte Helena (henne jag berättat om tidigare, den nya löparen) mig att få ihop halva dagsdosen. Vi körde tema raksträckor när vi tog Valhallavägen västerut för att sedan snedda över Ladugårdsgärdet och vända tillbaka samma väg hem igen. Massor av modd och en kylig vind försökte störa oss, men vi bara skrattade och löpte vidare utan att bry oss speciellt. Vi snarare konstaterade hur snabba och starka vi kommer att känna oss när våren kommer, snön smälter, marken torkar upp och vi slipper bylta på oss så mycket kläder.

Jag lär mig saker om mig själv, både fysiskt och mentalt, på den här utmaningen. Igår kändes benen sega, idag betydligt lättare. Och har jag sagt att jag skall genomföra något så gör jag det också. Men helst utan tidspress. Med tanke på underlaget är det säkert smart, eller är jag bara feg? Kanske det kan bli nästa utmaning?

Formtoppning

Vilken känsla det måste vara att ha lyckats med år av tuff träning och dessutom ha toppat formen perfekt till ett lopp. Precis som Björn Ferry igår på skidskyttet i OS. Att vara som bäst vid precis rätt tillfälle, när miljoner människor ser på.

De där sista, kritiska förberedelserna som kan vara skillnaden mellan platt fall eller total succé fascinerar mig. Nu har det kommit en bok i ämnet, utgiven av Sisu Idtrottsböcker och det skall bli extra spännande att läsa den mitt under pågående OS! "Formtoppning" heter den (givetvis).