Häng på!

Flytten är nu ett faktum! Från och med nu och ett bra tag framöver kan du följa mina äventyr på Ultralöpning med Camilla, hos tidningen Outside. Välkommen!

Ett eget "första långpass"

Ett riktigt lyxproblem, det där med en bugg i iPhones påminnelsefunktion. Den lovar att påminna och allt ser normalt ut, men skenet bedrar. iPhone är tyst som en mus. Lugnt sover vi vidare och skadan blev säkert värre på andra håll än på mitt. Jag missade ju någonting frivilligt som jag dessutom hade möjlighet att ta igen under dagen. Det hade varit värre att missa jobbet, t.ex.

Nu blev årets första löppass inte alls som jag hade tänkt. Det blev varken sämre eller bättre, bara annorlunda. För det första blev inte starttiden 8.30 utan 9.01. Utgångspukten var inte Södermalm, utan Sollentuna. Och jag var inte del av en stor grupp, utan alldeles allena. Jag vet inte om jag hade vetat hur långt passet skulle bli även om jag startat enligt planen. Nu visste jag bara att jag tänkte springa minst 30 km.


En vackrare start i Stockholmsområdet än Järvafältet gick nog inte att få. Natur i vinterklädnad är makalöst vackert! Under rundans första kilometrar bröt solen dessutom igenom molntäcket och snön fullkomligen gnistrade! När jag efter cirka 7 sprugna km nådde denna magnifika ek började solen så smått krypa bakom molnen igen. Men även om den höll sig undan resten av dagen så fanns bilden av vinterlandskap i solsken kvar på näthinnan.

Till en början höll jag mig på samma vägar som under måndagens runda. Men nu var skillnaden att där det i måndags varit snöpulsning hade en plog gått fram och där jag i måndags kunde njuta av fina plogade vägar fick jag nu pulsa i snö! Samma kossor stod i hagen vid Akalla och glodde under lugg. Det var betydligt mindre folk ute och rörde sig, åtminstone under den del av rundan som sammanföll med måndagsäventyret. Mina ben kändes piggare, kanske på grund av de finare vägarna i starten. Första milen gjorde jag på nästan exakt samma tid.

Framme vid Kista var planen att ta vägen över till Ursvik. "Det kan väl inte bara finnas skidspår där, några slags rid- eller promenadmöjligheter borde det bjudas på", tänkte jag. Så var dock inte fallet i den ände av Ursvik där jag först hamnade. Här fick jag pulsa i djup snö som dessutom packades till hårda klumpar mellan plös och socka. Det gick ett par hundra meter innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka. Irrade genom Kista lite till innan jag till slut fann en väg som ledde till... just det: Ursvik. Här lyckades jag i alla fall hitta en plogad bilväg. Men den tog slut vid en liten gård och jag chansade på en promenadväg som såg väl upptrampad ut, men blev allt sämre och sämre tills jag fann mig själv pulsande omkring i djup snö igen. Runtomkring mig svischade folk omkring enkelt i längdskidspåren. "Går det bra att springa?" frågade en av längdskidåkarna. "Inte värst" svarade jag och strax därefter mötte jag ett par ryttare som såg ut att ha det väldigt bahgligt på hästryggen medan snömolnen yrde kring dem.

Frustration och djupsnö kunde jag lämna bakom mig när jag till slut fann vägen till motionsgården och visste att jag var på rätt spår igen. Om snömodd är så mycket bättre löpmässigt skall jag låta vara osagt, men nu hittade jag vägen i alla fall. Jag fortsatte i riktning Hallonbergen och Sundbyberg för att sedan leta mig genom Pampas Marina, över Kungsholmen och fram till Lilla Essingen.

Hos fotograf-syster bjöds jag på både lunch och fika och kunde nöjd summera dagens distans till 34,5 kilometer utan att känna mig speciellt trött i benen. Det kändes skönt att bli ompysslad en stund och serverad en massa godsaker. Dessutom skrattar vi ofta och mycket tillsammans, min syster och jag! Att få åka bil hem med sambo Jörgen var en riktig extrabonus!

Och till sist, Linda i Salomonbutiken: du hade rätt i ditt påstående att dubbarna på Speed Cross fäster fint i snön!

En ny (tränings-)dag gryr

Jag borde inte sitta vid datorn nu. Jag borde vara på väg in till Slussen och möta gänget som ska göra "Årets första långpass" tillsammans. Men iPhone behagade inte väcka mig denna morgon och jag försov mig. Det gör inget. Det blir ändå ett "Årets första långpass", men på egen hand. Jag vet många vackra platser att springa på.

Nyårsaftons morgon 2010.

Årets första träningspass, som bara var 80 min, blev på trainer. Om jag inte ska räkna snöskottningen på morgonkvisten, förstås. Snön som föll under hela nyårsnatten blev ganska tung när temperaturen närmade sig nollan. Dessutom börjar den stora snöhögen vid vändzonen på gatan (precis där vi bor) anta en ansenlig höjd. Och på den höjden skall snön kastas upp. Bål-, rygg-, arm- och axelmuskler krävs för detta.

Snöskottning klassar in under "fysisk aktivitet", men inte under "träning". Träning är sådant som tar mig mot mina mål, i första hand under 2011. I första hand Vätternrundan och UTMB. Att skotta snö är något som hör vintern till för oss som bor i hus, precis som att vi behöver klippa gräs och rensa ogräs på sommaren. Det har ingenting med UTMB att göra, men missgynnar det knappast heller.

Träning och traillöpning är fokus på den nya bloggen, dit jag strax flyttar. Snart är timmarna här på "Utan Krusiduller" räknade. Och det känns verkligen spännande! Just nu är de riktigt roliga stigarna snötäckta och jag kan bara längtansfullt sucka och titta ut mellan träden, förvissad om att så fort det blir springbart igen så kommer jag att vara just där. Funderar fortfarande på det där med snöskor. Hade jag verkligen trott på idén hade jag nog ägt ett par vid det här laget.

Jag får stå ut med att hålla mig på vägarna så länge snön ligger kvar. Snön i sig är perfekt träning för fotleder och benmuskler! Dessutom är det mycket bra tålamodsträning att harva fram i det låga tempo som snömodd tvingar mig att hålla. Dags att packa ryggan och starta långturen!