Häng på!

Flytten är nu ett faktum! Från och med nu och ett bra tag framöver kan du följa mina äventyr på Ultralöpning med Camilla, hos tidningen Outside. Välkommen!

Ett eget "första långpass"

Ett riktigt lyxproblem, det där med en bugg i iPhones påminnelsefunktion. Den lovar att påminna och allt ser normalt ut, men skenet bedrar. iPhone är tyst som en mus. Lugnt sover vi vidare och skadan blev säkert värre på andra håll än på mitt. Jag missade ju någonting frivilligt som jag dessutom hade möjlighet att ta igen under dagen. Det hade varit värre att missa jobbet, t.ex.

Nu blev årets första löppass inte alls som jag hade tänkt. Det blev varken sämre eller bättre, bara annorlunda. För det första blev inte starttiden 8.30 utan 9.01. Utgångspukten var inte Södermalm, utan Sollentuna. Och jag var inte del av en stor grupp, utan alldeles allena. Jag vet inte om jag hade vetat hur långt passet skulle bli även om jag startat enligt planen. Nu visste jag bara att jag tänkte springa minst 30 km.


En vackrare start i Stockholmsområdet än Järvafältet gick nog inte att få. Natur i vinterklädnad är makalöst vackert! Under rundans första kilometrar bröt solen dessutom igenom molntäcket och snön fullkomligen gnistrade! När jag efter cirka 7 sprugna km nådde denna magnifika ek började solen så smått krypa bakom molnen igen. Men även om den höll sig undan resten av dagen så fanns bilden av vinterlandskap i solsken kvar på näthinnan.

Till en början höll jag mig på samma vägar som under måndagens runda. Men nu var skillnaden att där det i måndags varit snöpulsning hade en plog gått fram och där jag i måndags kunde njuta av fina plogade vägar fick jag nu pulsa i snö! Samma kossor stod i hagen vid Akalla och glodde under lugg. Det var betydligt mindre folk ute och rörde sig, åtminstone under den del av rundan som sammanföll med måndagsäventyret. Mina ben kändes piggare, kanske på grund av de finare vägarna i starten. Första milen gjorde jag på nästan exakt samma tid.

Framme vid Kista var planen att ta vägen över till Ursvik. "Det kan väl inte bara finnas skidspår där, några slags rid- eller promenadmöjligheter borde det bjudas på", tänkte jag. Så var dock inte fallet i den ände av Ursvik där jag först hamnade. Här fick jag pulsa i djup snö som dessutom packades till hårda klumpar mellan plös och socka. Det gick ett par hundra meter innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka. Irrade genom Kista lite till innan jag till slut fann en väg som ledde till... just det: Ursvik. Här lyckades jag i alla fall hitta en plogad bilväg. Men den tog slut vid en liten gård och jag chansade på en promenadväg som såg väl upptrampad ut, men blev allt sämre och sämre tills jag fann mig själv pulsande omkring i djup snö igen. Runtomkring mig svischade folk omkring enkelt i längdskidspåren. "Går det bra att springa?" frågade en av längdskidåkarna. "Inte värst" svarade jag och strax därefter mötte jag ett par ryttare som såg ut att ha det väldigt bahgligt på hästryggen medan snömolnen yrde kring dem.

Frustration och djupsnö kunde jag lämna bakom mig när jag till slut fann vägen till motionsgården och visste att jag var på rätt spår igen. Om snömodd är så mycket bättre löpmässigt skall jag låta vara osagt, men nu hittade jag vägen i alla fall. Jag fortsatte i riktning Hallonbergen och Sundbyberg för att sedan leta mig genom Pampas Marina, över Kungsholmen och fram till Lilla Essingen.

Hos fotograf-syster bjöds jag på både lunch och fika och kunde nöjd summera dagens distans till 34,5 kilometer utan att känna mig speciellt trött i benen. Det kändes skönt att bli ompysslad en stund och serverad en massa godsaker. Dessutom skrattar vi ofta och mycket tillsammans, min syster och jag! Att få åka bil hem med sambo Jörgen var en riktig extrabonus!

Och till sist, Linda i Salomonbutiken: du hade rätt i ditt påstående att dubbarna på Speed Cross fäster fint i snön!

En ny (tränings-)dag gryr

Jag borde inte sitta vid datorn nu. Jag borde vara på väg in till Slussen och möta gänget som ska göra "Årets första långpass" tillsammans. Men iPhone behagade inte väcka mig denna morgon och jag försov mig. Det gör inget. Det blir ändå ett "Årets första långpass", men på egen hand. Jag vet många vackra platser att springa på.

Nyårsaftons morgon 2010.

Årets första träningspass, som bara var 80 min, blev på trainer. Om jag inte ska räkna snöskottningen på morgonkvisten, förstås. Snön som föll under hela nyårsnatten blev ganska tung när temperaturen närmade sig nollan. Dessutom börjar den stora snöhögen vid vändzonen på gatan (precis där vi bor) anta en ansenlig höjd. Och på den höjden skall snön kastas upp. Bål-, rygg-, arm- och axelmuskler krävs för detta.

Snöskottning klassar in under "fysisk aktivitet", men inte under "träning". Träning är sådant som tar mig mot mina mål, i första hand under 2011. I första hand Vätternrundan och UTMB. Att skotta snö är något som hör vintern till för oss som bor i hus, precis som att vi behöver klippa gräs och rensa ogräs på sommaren. Det har ingenting med UTMB att göra, men missgynnar det knappast heller.

Träning och traillöpning är fokus på den nya bloggen, dit jag strax flyttar. Snart är timmarna här på "Utan Krusiduller" räknade. Och det känns verkligen spännande! Just nu är de riktigt roliga stigarna snötäckta och jag kan bara längtansfullt sucka och titta ut mellan träden, förvissad om att så fort det blir springbart igen så kommer jag att vara just där. Funderar fortfarande på det där med snöskor. Hade jag verkligen trott på idén hade jag nog ägt ett par vid det här laget.

Jag får stå ut med att hålla mig på vägarna så länge snön ligger kvar. Snön i sig är perfekt träning för fotleder och benmuskler! Dessutom är det mycket bra tålamodsträning att harva fram i det låga tempo som snömodd tvingar mig att hålla. Dags att packa ryggan och starta långturen!

Ett gott slut

Årets sista dag ser ut att bjuda på strålande vinterväder med kyla och solsken! Det är något speciellt med att gå in i ett nytt år. "Nytt år, ny kropp" har en känd träningstidning på januarinumrets omslag, "Nytt skönare liv" står det på en annan. Det är nu det ska hända: vi ska alla bli hälsosammare och ta hand om oss själva på ett bättre sätt. En nystart, helt enkelt.

På Sats Sollentuna väntar vi inte på 2011 års träningspass, vi ser till att göra de sista passen på 2010 till något alldeles extra! Klockan 11 kör vi igång Cykel och SatsCorePuls, därefter skålar vi in det nya träningsåret och sedan låter vi det starta med Pilates/BodyBalance. Klasserna är fullbokade eftersom våra medlemmar har fattat grejen och är ivriga att få komma och fira med oss på årets sista dag.

Gruppträning våren 2011

Under alla dessa jul-, nyårs- och trettonhelger har vi specialschema på Sats gruppträning. Många röda dagar och färre besökare på centren gör att antalet klasser är reducerat under tre veckor. Och, tro det eller ej, instruktörer behöver också lite ledigt! Men snart (10/1) kör vårens schema igång med full kraft.

Jag kommer att ha hand om följande gruppträningsklasser under vårschemaperioden:

Måndag 17.00 SatsCykel, Sollentuna
Måndag 18.30 Pilates Ball, Sollentuna
Tisdag 17.00 SatsCorePulse, Sollentuna
Onsdag 18.30 Pilates, Sollentuna
Torsdag 12.00 SatsCykel, Odenplan
Fredag 17.30 CyclingPulse, Sollentuna

Jag har också förmånen att få leda en s.k. eventklass under en period i vår. Den är än så länge lite hemlig och jag har inte gått utbildningen ännu. Men det känns otroligt spännande och har koppling till löpning...

In action! Foto: Unn Tiba

Efter trettonhelgen väntar vi oss förstås en anstormning av både nya och gamla medlemmar på Sats. Jag brukar uppleva det som mer av en chock än vad hösten är. Sommarsemesterns förfall infaller uppenbarligen lite olika tidsperioder och även om vi får fler besökare så säger det knappast "tjoff" på det sätt som brukar ske i början av januari.

Flytt på gång

Jag drömde inatt att jag skulle flytta. Jag skulle flytta till ett litet hus som stått tomt och numera beboddes av ganska stora spindlar. Spindlarna hade vävt fantasifulla girlander och banderoller som hängde lite överallt i rummen. Själva hade de gömt sig under sängen, bakom dörrar och krupit in i hörn där jag inte kunde se dem. Men jag visste att de fanns där och att deras blyghet förr eller senare skulle gå över och de skulle komma fram.

Jag övervägde att sanera huset och ta död på spindlarna, men insåg strax att även om de väckte obehag hos mig så var de inte farliga och att även spindlar har rätt till ett hem. Kanske skulle de tycka att deras fridfulla tillvaro hotats och självmant flytta? Eller skulle vi rentav kunna bli vänner, spindlarna och jag?

Den drömmen går att tolka på massor av olika sätt och säger säkert en hel del om vad som just nu pågår i mitt inre. En sak är säker: när jag släckte lampan och lade huvudet på kudden igår kväll så visste jag att jag skulle börja nästa dag med att skriva ett blogginlägg om min flytt.

Som i alla flyttsammanhang måste jag packa först och även spana in stället som jag skall flytta till för att fundera ut hur det skall möbleras och planeras på bästa sätt. Innan jag bjuder in någon behöver jag göra mig lite hemmastadd.

Jag skall inte flytta i verkliga livet. Det är bloggen som flyttar till en ny adress. Jag hoppas att du vill hänga med dit och fortsätta följa mina öden och äventyr under 2011. Vart jag tar vägen kommer jag inte att avslöja riktigt än. Först är det dags för avslut här på "Utan Krusiduller", där jag bloggat i snart ett års tid. Det blir utflyttningsfest innan det blir inflyttningsfest, så att säga. Missa inte det!

Ett måndagsäventyr

Visserligen stod det löpning på träningsschemat idag, men att det skulle bli ett riktigt långpass (årets sista?) blev en överraskning till och med för mig själv. Det var tur att jag förberett min Salomon löparrygga med lite proviant och en halv liter hett Yogi-te.

Rundan startade med Järvafältet. Snöröjarna hade tagit välbehövlig julledighet och här fick jag mer eller mindre pulsa fram i nysnö till en början. Tur att jag tagit ullsockarna på, för jag blev snabbt blöt om fötterna.

Av spåren att döma så hade det inte varit några större aktiviteter ute på fältet under helgdagarna. Efter några kilometer kom jag ut på en nyplogad grusväg och äntligen kändes det mer som löpning än något slags snigel-aktigt slirande. Men glädjen blev kort när jag upptäckte att min väg söderut inte blivit röjd på hela vintern. Däremot hade en smal stig blivit tydligt upptrampad och underlaget växlade mellan fullt springbart och snöpulsning. Jag tog mig framåt i alla fall.

Framme vid Hägerstalund, efter cirka 10 km löpning och en dryg timme på klockan stannade jag till för en liten fikapaus. Bjöd mig själv på lussekatt och te. Men jag vågade inte stå stilla för länge, det var ju trots allt några minusgrader ute och även om tempot dittills varit extremt lågt så hade jag jobbat mig rejält svettig. Och då går det snabbt att bli nerkyld.

Här tog jag fikapaus

Nu började någon slags inre dialog om vilken väg jag skulle välja. Jag hade ju inte minsta aning om var det var framkomligt och inte. "Du har ju hela förmiddagen på dig, passa på att ta en upptäcksfärd" sa den ena av rösterna i huvudet. "Äsch, spring där du är säker på vägen. Snön är så pass stor utmaning att du kan räkna även 15 km som ett långpass" sa en annan röst. Jag valde till slut att lyssna på det förstnämnda och stack iväg mot Akalla. Efter några kilometer hade en liten publik samlats. Den såg lagom entusiastisk ut:

Highland Cattle. Vet inte om de såg nåt under sina långa luggar...

Nu sprang jag lite på måfå. I Akalla-trakten fanns nyplogade cykelbanor och farten ökade något. Det kändes skönt. Tänkte att jag nog skulle kunna leta mig runt eller genom Kista och sedan vidare mot Sollentuna Centrum. Kartan som jag för säkerhets skull packat ner i ryggan fick stanna där den låg, jag sprang helt och hållet på känsla och med Kista Science Tower som riktmärke. Det blev nya vägar och i och med detta kvalificerade denna runda in som en "äventyrsrunda".

När jag passerat Kista och närmade mig Sollentuna Centrum började de två rösterna i huvudet åter att träta: "Ta bussen hem härifrån" sa den ena. Jag hade för säkerhets skull lagt ner en remsa med SL-kuponger i ryggan. "Har du sprungit ända hit så orkar du väl hem också? Tänk vad snyggt det blir med en sluten cirkel när du laddar över rundan från GPS:en" sa den andra. Första rösten verkade segra och jag kryssade mellan de grå höghusen på Malmvägen i riktning mot stationen. Men när jag nästan hunnit fram så ångrade jag mig och vek av norrut. Stannade till och stärkte mig med två små muggar te och så lunkade jag långsamt vidare i riktning hemåt. Det gick långsamt eftersom jag nu kommit in i mer trafikerade områden och där bildas snabbt snömodd.

Långsamt kämpande, men väldigt stolt över mitt beslut tog jag mig hemåt. Hemma på gatan fick jag avsluta passet med att assistera mina grannar att putta upp hemtjänstens bil som fastnat på en oröjd uppfart. Den unga killen från hemtjänsten gasade och vi puttade på. Bilen tog sig loss lätt eftersom två av grannarna förberett med sand under framhjulen.

En dusch och en stadig lunch senare känner jag mig hur pigg som helst! Helt otrligt med tanke på att jag sprungit 29 kilometer i snö på endast en liten lussekatt och en halvliter te. Jag borde vara tröttare. Eller så hade jag helt enkelt överskottsenergi från helgens lax, skinka, knäck och choklad i kroppen.